DET MEST SLÅENDE med [B]Jerker Virdborgs[/B] debut, novellsamlingen [I]Landhöjning två centimeter per natt[/I], är att karaktärerna beter sig så irrationellt. De ljuger fast det inte behövs, går med på konstiga saker för att de inte orkar säga nej eller tar en krånglig bakväg ut ur en jobbig situation i stället för att säga som det är. Det är intressant och lite jobbigt att känna igen sitt eget beteende i sådana, knappast särskilt rakryggade handlingar.
Ovanpå det här lyckas Jerker skapa en nästan plågsam spänning som påminner om den i amerikanen Scott Smiths thriller [I]En enkel plan[/I]. Där hittar några män av en slump ett kraschat flygplan innehållande en död pilot och X antal miljoner dollar. Männen struntar i att ringa polisen och behåller pengarna. Gigantiska varningsklockor ringer men romankaraktärerna hör dem inte. Man har en hel bok kvar att läsa och är hundraprocentigt säker på att det här kommer att gå käpprätt åt helvete. I Jerker Virdborgs noveller är händelseförloppet inte lika dramatiskt, men obehagskänslan densamma.
Jerker spjärnar emot när jag frågar om han är särskilt intresserad av det irrationella i människors handlande.
- Visst har jag funderat kring det, men det är inte något projekt eller så.
Men han erkänner att det där med spänningen är en helt avsiktlig berättarteknik.
- Det är en jag-berättare som gör "fel". Det blir väldigt svårt som läsare att värja sig mot det. Jag skriver i presens också. Det är medvetna val, absolut. Två av novellerna är skrivna i dåtid, för jag ville inte ha för stark närvaro rakt igenom. Det kan bli lite för krävande.
Han är jättetrött på två saker. Att, som alla novellförfattare vare sig det är berättigat eller inte, jämföras med Raymond Carver...:
- Det blir så väldigt tjatigt tycker jag. Det blev nån Carver-våg där i och med [I]Short Cuts[/I], men man har kanske faktiskt inte tagit så stora intryck av honom.
...och att höra påståendet om att skrivarkurser likriktar dem som går där:
- Den frågan är så ytlig att den inte längre är möjlig att ställa. Det räcker med att titta på några få deltagare så förstår man att det inte alls är så.
Jerker har gått skrivarkurser på folkhögskolorna i Skurup och Kungälv. Just nu är han en av eleverna på Göteborgs universitets program Litterär gestaltning, där bland annat författare som Fredrik Nyberg, Mirja Unge, Ann-Marie Ljungberg och Pär Hansson har gått.
- Någonting med att skriva ger en lustkänsla som är väldigt stark och som jag tror att de flesta skrivande kan känna igen sig i. Det är svårt att kommunicera kring det med någon som inte skriver. Det blir ett slags utanförskap som man slipper genom att vara tolv stycken som vi är i min klass.
- Men man ska inte bara göra skrivandet till något roligt. Det är någonting annat med det som inte är riktigt behagligt och det kommer jag inte riktigt åt.
Jerker Virdborg är skärpt och trevlig på ett lite återhållet sätt, ungefär som man tänker sig att en ung man var på 50-talet. Han svarar omsorgsfullt och är försiktig med att berätta för mycket om bakgrunden till novellerna. Om någon av detta skulle dra slutsatsen att hans bok är svårläst, är det jättefel.
- Titeln är en ganska avancerad konstruktion om man jämför med bokens språk i övrigt. Målet var faktiskt ett extremt förenklat språk. Det finns något som heter läsbarhetsindex, som man kan räkna ut på en text. Mitt är extremt lågt, det är väldigt, väldigt lättläst. Det är bra, tycker jag.Stad:
