Över 30 år efter Marios debut fortsätter Nintendo att återuppfinna ett av spelmediets mest inarbetade koncept. ”Spelglädje” och ”upptäckarlusta” är fortfarande ord som betyder något.
Ingen annan karaktär är väl lika tydligt knuten till ett företag, dess historia och dess framgång som Super Mario är till Nintendo. I 30-35 år har den kombinationen borgat för oförfalskad spelglädje och ren innovation. 2017 släppte Nintendo både en ny, modig konsol (Switch) – och det dröjde inte länge innan det första riktiga Super Mario-spelet lanserades. Super Mario Odyssey har nått framgång både hos spelare och kritiker världen över. Och vid det här laget borde väl ingen bli förvånad.
Men det var det många som blev tidigare i år, när Odyssey visades upp för första gången. En Mario som sprang runt i realistiska storstadsmiljöer. En T-rex med Mario-mössa. Detta samma år som Nintendo börjat röra sig utanför sina bekväma ramar (tänk Super Mario Run, till iPhone), på ett oerhört okaraktäristiskt sätt.
Super Mario Odyssey är ett annorlunda Mario-spel, ingen tvekan om det. Inte lika draget till sin spets som Breath of the Wild var ett nästan västerländskt Zelda. Det är ett Mario-spel där spelaren får utforska öppna 3D-världar på sin väg för att rädda prinsessan Peach. På ytan är det ett hyfsat traditionellt 3D-Mario, men här finns både små och stora detaljer som ställer saker så sin ände. Odysseys största nyhet sitter på Marios huvud. Den levande hatten Cappy går att använda för att ta över andra varelser – vilket i sin tur ger Mario nya färdigheter. Grodor, kanonkulor, Goombas – nästan allt kan bli övertaget och använt till sin fördel. Nintendo har också tagit steget längre när det kommer till tillgänglighet. Här finns inga liv eller gröna svampar längre, dör du är det bara en tillfällig motgång som kostar dig ett par mynt. Men tillgängligheten är som vanligt inte en oönskad krycka för den som vill dyka djupare. Möjligheterna att bli riktigt bra på Odyssey är nämligen oändliga (något speedrunner-communityt redan bevisat). Det här tillsammans med den enorma, öppna världen som är sprängfylld med hemligheter gör Odyssey till ett spel med lång livstid – men utan att det någonsin känns tjatigt eller urvattnat.
Visst finns det troper och traditioner som känns tröttsamma också i det här Mario-spelet. Nintendo försöker inte vara smakfulla när de designar karaktärerna. De försöker inte spränga några gränser med sitt manus (återigen är uppdraget att befria den hjälplösa prinsessan…). Men bristerna ter sig små i jämförelse med det enorma hantverk som resten av Odyssey är. Storheten ligger inte i berättelsen. Storheten ligger snarare i den det fantasifulla anslag som Nintendo gjort sig kända för. Att alltid sträva efter att göra något unikt och annorlunda, att aldrig haka på i någon annans hjulspår. Men också de enormt rigida system och världar som Kyoto-företagets speldesigners skapat. Inget verkar finnas där av en slump.
Den oändliga uppsjön med nya påhitt och uppfinningar är nästan svindlande. Att gång på gång kunna fylla varje spel i serien med så många nyheter och tvistar på konceptet är ett kvitto på deras bedrift. Det är där Nintendo lyckas med något som nästan ingen annan kan motsvara. Att fortsätta producera unika spelupplevelser och att återuppfinna plattformsgenren – trots att spelserien funnits i över 30 år. Att okomplicerade och nostalgiska värden som ”spelglädje” och ”upptäckarlusta” fortfarande går att hitta, i sin mest koncentrerade form. Det borde ge också den mest hårdhudade cyniker hopp om spelmediets framtid.
Betyg: betyg: 6
Utvecklare: Nintendo
Plattform: Nintendo Switch
