Matgruppsmannen

10:14 15 Sep 2022

Rasmus Hansson gör avbön, fast ändå inte, efter ett mångårigt missbruk av matlagningsgrupper på Facebook.

I flera år har jag varit nästintill besatt av matlagningsgrupper på Facebook. Hånfullt och syrligt har jag delat med mig av deras mat på Twitter. Jag förstår att det inte är schysst av mig. Men jag ångrar inget.

Allt började för några år sedan. Jag satt en kväll i min soffa framför tv:n och scrollade de olika apparna i telefonen, precis så som jag gissar att 90 procent av oss spenderar vår tid på kvällarna. Där och då hade jag ingen aning om att mitt liv skulle komma att förändras den kvällen.

Min tumme rörde sig bort mot Instagram-symbolen på telefonen. Väl inne på såg jag någon som delade en bild från en av alla matgrupper på Facebook, grupper där människor i alla åldrar möts för att lägga upp bilder och dela recept på sin hemlagade mat. Någon hade lagat en fruktansvärt äcklig rätt. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad för typ av mat det var, men jag minns att jag kände lika delar äckel och fascination inför den här rätten.

Jag ansökte om medlemskap till en av de här grupperna. Inte för att jag själv var så intresserad av att dela med mig av vad jag lagar för mat hemma. Jag ville se vad som hände i gruppen. Nyfiket och febrigt scrollade jag igenom inläggen. Och jag var inte besviken över innehållet.

Den ena fullkomligt häpnadsväckande matkreationen efter den andra varvades om vartannat och lös upp min skärm i kvällsmörkret. Det äckel och den fascination som jag initialt känt för den första maträtt jag såg hade nu förbytts. Efter att ha scrollat runt en stund kände jag förvirring, förvåning, förundran. Jag började ta skärmdumpar och delade med mig av mina vidriga små fynd till min sambo. Hon svarade på mina meddelanden och uttryckte liknande känslor som jag gjort. Men det var inte en tillräcklig reaktion. Jag ville dela med mig av det här till fler, jag ville att fler skulle se vad jag hittat. Så jag lät tummen glida över min skärm och ta mig till Twitter.

Jag förstår att det inte är ett charmigt drag hos mig. Att sitta och scrolla på Facebook, letandes efter folk som lagar dålig mat för att ta skärmdumpar och sen lägga ut på Twitter för att få likes, retweets och kommentarer. Jag förstår verkligen att det kanske inte är så schysst av mig. Och det kanske inte ens är så schysst av mig att skriva den här texten. Men jag vill också vara tydlig med att jag inte ångrar något eller tycker att jag gör fel. I grunden är det inte jag som gjort fel, det är människorna som bestämt sig för att laga maten. Jag har sett saker som ingen ska behöva se. Jag har exempelvis sett människor använda diskmaskinen för att sous videa sitt kött.

Många saker jag sett tillagas i de här grupperna går inte på något sätt att försvara, det är saker som aldrig borde ha fått se dagens ljus. Och det är rätter som ofta inte går att skylla på dålig ekonomi eller att man inte fått lära sig att laga mat. Det går att laga nudlar och nöja sig där. Jag har exempelvis sett en bit wagyu, som väl kostar runt 5 000 kronor per kilo om inte mer med dagens inflation, misshandlas totalt och serveras med fryspommes gjorda i ugn.

I de här grupperna går en del trender. Och det finns inget som gör gruppmedlemmarna gladare än när någon är innovativ och ”uppfinner” en ny rätt. Den senaste tidens absolut hetaste trend är en rätt som kallas: falubab. Falubab är kebab gjort på falukorv. Rätten tillagas som så att man tar en falukorv, hyvlar den med en osthyvel så att man får strimlor av falukorv och sedan steker man falukorven i kebabkryddor. Jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till den här rätten, för jag tror verkligen att det kan smaka helt okej.

Falubab.

Men det är inte bara den högst tvivelaktiga kulinariska förmågan som fascinerar mig med den här typen av grupper. Majoriteten av medlemmarna är äldre människor och äldre människor på internet är kul, det går inte att komma ifrån. Kommentarsfälten är fullt av knasiga ”tummen upp”-symboler och GIF:ar som ser ut att vara gjorde i Clipart. Bildkvalitén är ofta urusel och det finns inte en tanke på att bilden på maten ska vara estetisk eller på något sätt tilltalande. Jag tror att många äldre har svårt att förstå att det som är framför dem inte alltid förmedlas bara för att man knäpper en bild på det och sedan lägger upp på Facebook. De verkar tro att de kan försätta oss i deras känsloläge bara genom en bild, oavsett hur bra eller dålig den är. Eller så ser de bara dåligt.

Det finns speciellt en äldre kvinna som jag har en enorm förkärlek till och fascineras av. Varje gång jag ser att hon gjort ett nytt inlägg blir jag otroligt nyfiken. Hennes matlagning gör saker med mig och väcker känslor i mig som ingen annan gjort. Jag har sett henne koka bacon. Jag har sett henne koka pommes frites. Och en gång tipsade hon om ett av hennes ”life hacks” som hon brukar använda sig av när hon lagar spaghetti med köttfärssås. Life hacket går ut på att hon köper färdiga köttbullar som hon mixar i matberedare och sedan steker. Det använder hon istället för köttfärs. Smart va?

Jag förstår också att vissa går in i de här grupperna för att trolla och driva med resterande gruppmedlemmar, men jag tycker själv att jag med tiden blivit skicklig på att lära mig vilka som menar allvar och vilka som trollar. De som ofta gör alldeles för överdrivna blandningar och experiment med mat är de som bara är därinne för att driva. Och jag får nog till viss del skylla mig själv för att de här människorna sökt sig till gruppen, jag tror att en del gjort liknande resor som mig efter att jag delat bilder på Twitter. Till alla som går in för att trolla vill jag bara säga en sak: sluta. Innehållet är redan tillräckligt bra och behöver inte era tillskott.

Jag har haft perioder när jag tvingats gå ur de här grupperna för mitt eget bästa. När jag insett att jag hängt därinne för mycket. Och när jag insett att jag delat med mig av för många bilder till Twitter. Men jag återvänder ändå alltid. De har mig i sitt grepp. Och det är på gott och ont.

Jag stöttar absolut inte det som händer i matgrupperna, den matlagning som pågår. Men jag vill verkligen inte att det någonsin ska sluta.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!