Cosby-dokumentären bevisar att det är dags att ha ihjäl diskussionen om konstnären kontra konstnärskapet en gång för alla.
I dokumentärserien We need to talk about Cosby bjuder komikern W. Kamau Bell in flera personer med privata eller professionella kopplingar till Bill Cosby för att prata om Bill Cosby. Vad som följer är en fyra timmar lång exercis i talking heads där personer sitter i designersoffor i industrichic eller “intellektuell bokhylla”-miljö och håller låda.
Tidigt får vi höra att Bill Cosby inte bara är en serievåldtäktsman som idkat sexbrott i industriell skala, han har även ett förflutet inom showbiz. Visste du till exempel att han mellan 1984 och 1992 hade en framgångsrik komediserie döpt efter sig själv? Det är sant. Googla om du inte tror mig.
Vi får också veta att Cosby varit viktig, instrumental rent av, för svart nöjeskultur. På 60-talet blev han den första svarta skådespelaren att spela hjälten i en actionserie – I Spy. På den tiden var det självklart att alla stuntarbetare var vita män, även om personen som den vite mannen stuntade åt var en svart kvinna. Cosby var orubblig i kravet att hans stuntman för I Spy skulle vara en svart man, inte en vit karl som smetat skokräm i ansiktet. Med ens öppnades en dörr för svarta stuntmän och i förlängningen filmmakare.
Samtidigt på Netflix går dokumentärserien Jeen-Yuhs om den stundtals mästerliga men alltid fascinerande sång- och dansmannen Kanye West. Sedan sent 90-tal har rapparens framfart dokumenterats av och till av filmskaparen Coodie. Berättelserna i Cosby- och Kanye-dokumentärerna växelverkar med varandra, där den ene är på väg uppåt börjar den andre på toppen och rör sig mot fallet.
Båda verk är besläktade även om de inte uttalat är det. Nej, det handlar inte om Svart Kultur. Det handlar om konstnärskapet versus konstnären. Just den uråldriga debatt som väcks till liv med voodoo och luktsalt när kultursidorna inte har något relevant att fylla spalterna med. I Cosby-dokumentären är det uttalat. Vi MÅSTE tala om Cosby. Frågan som Kamau Bell graviterar mot är: Har Cosbys illdåd gjort hans välgärningar ogjorda?
Frågan vi borde ställa oss är hur det kommer sig att vi bara talar om konst kontra konstnär när konstnären visat sig vara ett monster? Det är bara då vi ska beakta konsten bortom konstnären. I caset Kanye West är konstnären så hårt sammanflätad med konsten att vi inte kan bända loss det med våld och kofot. Här blir det tydligt att konsten och konstnären lever genom varandra.
Ställ frågan till vilken konsthandlare som helst och de kommer att skratta åt dig. Signaturen är femtio procent av konsten, i vissa fall mer än så. Om inte konstnären, som i Cosbys fall, gjort sig omöjlig. För då, helt plötsligt, ska vi diskutera vikten av att skilja ditt från datt.
På sätt och vis får vi svaret redan i första avsnittet av We need to talk about Cosby där en av gästerna säger “Should I really be talking about this guy”.
Det undrar jag med.
Läs även: "Den sydkoreanska vågen"
