Hon kunde ha samarbetat med de största amerikanska producenterna men valde istället unga brittiska talanger. Att över 20 år in i karriären testa ett helt nytt sound är vågat, men för Mary J. Blige den bästa formen av terapi.
Mitt samtal med Mary J. Blige börjar med att jag får gömma huvudet i skämskudden. Efter att ha råkat använda hennes klassiska epitet ”The Queen of Hip-Hop Soul” bryter Marys publicist snabbt in och påpekar vänligt men bestämt att ”we don’t use ’The Queen of Hip-Hop Soul’ anymore”. Jag skäms ihjäl och ber om ursäkt. ”We just use queen”, säger publicisten och jag klämmer in ”yeah, queen of everything”, vilket får både Mary och publicisten att skratta.
Och visst förtjänar Mary sin drottning-titel. Det är svårt att föreställa sig hur modern r’n’b låtit utan henne. Med en över tjugoårig karriär och elva album under bältet har hon haft ett enormt inflytande, och flera generationer av sångare har henne som största förebild och influens. Hennes r’n’b med starka influenser av hiphop gav henne titeln som hon nu vill skaka av sig.
Vi börjar prata om hennes kommande album. Istället för att spela in ett traditionellt r’n’b-album och samarbeta med de hetaste amerikanska producenterna begav sig Mary till London på jakt efter ett nytt sound till sitt tolfte soloalbum. Resultatet blev The London Sessions, inspelat i den brittiska huvudstaden under några intensiva sommarmånader. Bland albumets låtskrivare och producenter finns unga brittiska talanger som Sam Smith, Emili Sandé, Naughty Boy och Disclosure. Idén kom efter att Mary gästat Disclosure på remixen till F For You.
– Planen var från början att spela in en EP tillsammans med Disclosure. Jag pratade med Steve Barnett, VD för Capitol Records, som jag nu är signad till. Han tyckte det lät spännande, men ville utvidga idén till ett helt album där jag skulle åka till London och samarbeta med alla banbrytande unga talanger som finns där.
Var producenterna och låtskrivarna i London nervösa inför att jobba med dig?
– Alla hade säkert lite nervositet i sig, men de här människorna är så jordnära och säkra på sina egna förmågor och talanger. Vi alla var väldigt bekväma tillsammans, det var ingen konstig stämning, utan kändes som vi känt varandra i flera år! Detta var något helt nytt för mig, jag var också förväntansfull över vad som skulle hända.
Har du något speciellt minne från tiden i London som kommer vara kvar hos dig länge?
– Nja… hela resan kommer finnas kvar hos mig. Att jobba med Sam Smith är alltid fantastiskt, det är ett minne för livet. Det var kul att jobba med alla! Jag kommer att minnas hela processen, den kändes väldigt intim. Vi spelade in en dokumentär under tiden i London, så världen kommer få se hur det var för mig.
The London Sessions blandar ganska klassiska Mary-låtar med influenser från house och modern dansmusik. Speciellt samarbetena med Disclosure sticker ut. Jag frågar Mary om hennes relation till housemusik.
– En av andledningarna till varför jag ville jobba med Disclosure var faktiskt min relation till house. När jag var ung på åttiotalet spelade radion alltid klubbmusik på fredagskvällarna, och all musik var fantastisk! När jag hörde Disclosure fångades jag av känslan i deras musik, den påminde om musiken jag växte upp med. Alltså, de härmar inte hur det lät då, men de har en speciell känsla i musiken. Jag har alltid varit nyfiken på house, jag växte upp med de där stora rösterna. Martha Wash som sjöng med C+C Music Factory, CeCe Peniston… det fanns många fantastiska klubblåtar back in the days med kvinnliga vokalister. Jag har alltid haft en tanke om att jag vill testa den typen av musik någon gång i min karriär.
Jag säger att houseinfluenser funnits i hennes musik sedan länge, och nämner pianot på Real Love, Marys genombrottslåt från 1992. ”Oh wow, yeah, definitely”, svarar Mary och låter genuint chockad innan hon börjar skratta. I flera intervjuer har Mary berättat om hur hon i processen med The London Sessions återfann sin kärlek till musiken. Jag frågar vad som fick henne att hitta den i London.
– Det kändes som att jag återupptäckte mig själv. Jag hittade massor av ny musik, vågade testa nytt, växte och utvecklades. Det var en helt ny fas. När du vågar experimentera upptäcker du saker, du blir intresserad av att lära dig. När du inte gör något nytt är det… ganska tråkigt. Lite ”jaha, det här gamla vanliga igen”, du vet?
Var det skrämmande också?
– Ja, det är alltid nervöst, men den känslan försvinner när du tagit det första steget och får känna dig modig och utforska vad som händer. Jag har haft tankar om hur skivan ska tas emot och vad mina fans ska tycka. Men de verkar uppskatta mitt mod, att jag fortfarande utvecklas och gör något nytt och lite annorlunda. Det känns verkligen som det var rätt beslut att följa mitt hjärta.
Att över 20 år in i karriären testa ett nytt sound är ett vågat drag för en artist som Mary, som är starkt förknippad med sin speciella mix av r’n’b och hiphop. Jag frågar vilken modern hiphop hon gillar.
– Mina två favoriter nu är helt klart Kendrick Lamar och Drake, de är fantastiska! De är vår tids Rakim och KRS-One. Den här generationen kan vara lycklig över att ha Kendrick och Drake.
Blir du ofta nostalgisk?
– Oh yeah… det blir jag verkligen. Och just det, Rick Ross också! Jag älskar Rick Ross! Han är bara så självklar… han är liksom… du vet… ingen kommer att vara som Biggie, det kommer aldrig komma en ny Biggie, men det känns som att Rick Ross ger den yngre generationen lite samma grej som Biggie hade.
Jag frågar vilken modern r’n’b hon gillar. Mary får något varmt i rösten och svarar blixtsnabbt ”Sam Smith”.
Du och Sam Smith verkar ha en speciell connection.
– Ja, verkligen! Jag älskar honom, han är en fin person. Han är så jordnära, han känns som en gammal själ, man kan inte annat än älska honom!
Ett resultat av Marys speciella band till Sam Smith är Therapy, öppningsspåret från The London Sessions, skriven av Mary och Sam och producerad av Eg White. Mary sjunger öppet och ärligt om att vara trött på sig själv, och refrängen uttrycker den starka önskan om glädje och harmoni som varit närvarande i hennes musik de senaste åren.
”Why would I spend the rest of my days unhappy
Why would I spend the rest of this year alone
When I can go therapy, When I can go therapy
When I can go therapy two times a day”
Vad är terapi för dig?
– Terapi behöver inte vara att sitta framför en läkare och förklara allt som finns i mitt huvud. För mig är musik terapi, att lyssna på en skiva jag älskar och gråta, gå igenom alla känslorna i musiken. Terapi kan vara att gå ut och springa, du vet hur man ibland faktiskt känner sig bättre efter en löptur? Eller bara en av de där stunderna du har med dina tjejkompisar när ni bara pratar och gråter tillsammans. Det kan till och med vara din favoritmat, haha!
Det terapeutiska inslaget i Marys musik är minst lika starkt på The London Sessions som på hennes tidigare projekt. Känslan är rå och väldigt ärlig, sorgen och tvivlen finns där fortfarande. Jag frågar hur hon balanserar öppenheten med integritet.
– Jag har varit väldigt öppen i min musik, men jag måste ha ett privatliv. Jag hade blivit galen om jag inte hade det. Folk vet inte allt om mig, och det är så jag vill ha det. Jag kan dela med mig av väldigt tunga grejer, men det finns fortfarande mycket grejer jag går igenom som jag inte delar med mig av.
Ett centralt tema i Marys musik har alltid varit självkritik, tvivel och kampen att genuint älska sig själv. Doubt sammanfattar den kampen, och Mary konstaterar att ”I can’t keep doubting myself anymore”. Jag frågar om hon fortfarande tvivlar på sig själv.
– Ja, det gör jag. Och det var därför jag ville ha med en låt som Doubt på skivan. Den låten betyder mycket för mig då tvivel är något jag fortfarande kämpar med. Det vackra är att jag numera övervinner det varje gång, säger Mary och skrattar lite innan hon fortsätter.
– Jag tvivlar fortfarande… det har funnits där sedan jag var liten… jag antar att alla går igenom det där, går du igenom det?
Jag svarar att jag självklart också brottas med självtvivel, det gör vi alla. ”Exakt” säger Mary och skrattar igen. Jag frågar hur hon handskas med sina tvivel idag.
– Jag tror och jag ber. Jag ber om styrka att se mig själv i ett bättre ljus än andra ser mig, eller i ett bättre ljus än de mörkaste delarna av mig själv ser mig i. Jag försöker se de bättre sidorna av mig själv. Det är verkligen en kamp. Egentligen är det konstigt, för det är bara du själv, du vet? Det är du! Jag försöker övervinna de mörka delarna och kämpa mig uppåt. Men det är en kamp jag går igenom varje dag.
Känns det som att du lärt dig älska dig själv?
– Jag känner definitivt att jag lärt mig älska mig själv mer iallafall! Men det är en pågående process, det är inte som att du plötsligt en dag bara känner ”Wow! I just love myself!” och att du sedan är färdig. Du måste försöka komma ihåg att du älskar dig själv, för varje dag händer något som får dig att känna att du inte gör det. Det är en pågående process av självreflektion, av bön, av att försöka ta dig till en ärlig plats där du vågar se dig själv och vågar försöka ändra saker i ditt liv som inte är bra.
Många unga artister ser upp till dig väldigt mycket, hur känns det att ha påverkat många andra i deras musikskapande?
– Det känns fantastiskt att ha haft en stor påverkan. När jag växte upp i Yonkers hade jag ingen aning om att folk verkligen skulle älska, hylla och respektera mig. Jag trodde inte ens att jag skulle bli omtyckt. Det betyder verkligen jättemycket att jag inspirerat så många yngre kvinnor att följa i mina fotspår.
Om du skulle kunna åka tillbaka i tiden och prata med 20-åriga Mary på väg att släppa sitt debutalbum, vad skulle du säga till henne?
– Wow! Jag skulle säga att inte vara rädd för vad hon har, bara ge sig ut och verkligen satsa, verkligen ge allt, för hon kommer att bli älskad. Jag skulle säga till henne ”du har ingen aning, men folk kommer inte bara älska dig för din musik utan för vem du är som person”.
The London Sessions (Capitol) finns ute nu.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
