Marcus Berggrens första festival

Redaktion 10:29 18 Apr 2018

Marcus Berggren berättar om sin mönstring i festivalernas värld. 

Festivaler är som lumpen var förr. Man är 18 år och har knappt hår på könet och blir helt plötsligt inkallad till att lajva krig i regn och lera. Man trodde att man skulle få träffa likasinnade men alla i campet älskar Linkin Park. Den populäraste killen har på sig en kodräkt, dricker kir ur en plastdunk och skryter med att ha gett klamydia till nio olika tjejer. “Det är inget skryt där jag kommer från”, tänker man sitt tystaste och missar sedan det enda bandet man faktiskt ville se för att en dansk tjej ingen känner har spytt i ens förtält och det har uppstått något av en “situation”. Okej det fanns inga danska tjejer i den svenska lumpen så här börjar jämförelsen att halta men skitsamma… häng med:


Man hade hoppats på att få träffa tjejer. Pluralis. Det finns en och hon heter Greta och är utklädd till panda. Subkulturen alltså. Men dom var väl lite som djuret: svarta runt ögonen, loja men istället för att mumsa bambu åt dom… ja vad fan åt dom? Luft och besvikelse.

Det blir fyra långa dagar vid sjön Hulingen eller vad nu dom valde att kalla den bajsbruna sörjan i skogen. Man åkte dit som en pojk och kom hem som en… ja pojk men med smittor tidigare okända utanför downtown Bukarest.

Detta var bara en svindlande generalisering över exakt hur det var. Nu ska ni få en ögonvittnesskildring som får vuxna män att låta:

Jag kommer aldrig glömma när jag blev inkallad. Det var en reggaefestival i Frankrike. Jag gillar inte reggae. Jag föredrar när slaget kommer på ettan. Den kallas för “ettan” av en anledning. Jag är en av få vita killar födda i Majorna av den åsikten så på det sättet är jag en jävla enhörning. Jag hade vägarna förbi på en språkresa (vin å cigg-resa). Det var ett jävla Mordor från första sekund. Finska vinterkriget var en spa-upplevelse för hela familjen i jämförelse.

Jag tappade bort mina franska kompisar i den kompakta När vindarna viskar mitt namn-röken (hasch). Hamnade längst fram på Marilyn Manson som såklart var bokad. I Frankrike är allt som inte är house reggae.

Jag trycktes längst fram mot staketet. Kände mig som Maud Olofsson när hon skulle förklara Nuon-affären. Marilyn klev upp på kravallstaketet precis framför mig, knäppte upp gylfen, tog fram kungkobran (lååååång!) och kissade mig i huvudet. Dom snuskiga fransoserna skrek av glädje. En tjej försökte dricka lite. Som tröst skickade en stor svart man en cigarett mitt håll. Det var ingen cigarett utan en CIGARETT. Sedan sa det “pang” och andra ljudeffekter från Tom och Jerry och så kunde jag inte se händerna framför mig. En varm illamående känsla av “Martin Timells framtid” loopades i mitt system tills allt var Ibiza 97. Jag lyckades ta mig från konserten och la mig på okänd plats och ångestsov. Vaknade 20 timmar senare och kunde tyvärr se igen eftersom jag såg att jag somnat precis framför bajamajorna i något jag till denna dagen refererar till som “säkert jord”.

Det var min mönstring på sketskeppet “Festival”. Sedan har jag som varje frisk människa hållit mig långt borta. Egentligen är det ju bara ett dåligt experiment: vad skulle hända om vi tog med alla droger i landet till en sjö i Småland och ringde Frej Larsson? Go figure.

Nu är jag gammal och kan bara tänka mig att vara med människor jag inte känner om jag får sitta ner med en öl som nån tam jävla apa bryggt i sitt badkar och lyssna på vad jag tror kallas “americana”.

Snart 30. Dags för repmånad. Vafan ska vi inte bara testa om takterna sitter i en sista gång gänget? Packar ni kodräkter och “spice” eller vad fan 17-åringar gillar så ringer jag Frej Larsson så gör vi det en sista gång för gamla dåliga tiders skull innan vi slutligen flyter in i vuxendimman på heltid med två glas rött och Norah Jones hemmavid.

Marcus Berggren

Stad: 
Kategori: