I november har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage värmt sig med årets bästa svenska skiva, en jättelåda Bowie och udda arty indie. Som vanligt alltså.
Andreas Mattsson -Soft Rock
Album (Playground)
Att Andreas Mattsson under årets sista skälvande veckor skulle smyga ut en så fantastisk samling sentimentalt vuxna popsånger att resten av det svenska musikåret bleknar borde naturligtvis inte varit en överraskning för någon. Han sjunger om att känna igen en kärlek från förr på gröna linjen söderut och fantisera om vilka vändningar livet hade kunnat ta, om…, men också om att egentligen vara för gammal för att vilja förändras mer. Sånt kniper hjärtan åtminstone hos Nöjesguidens kvardröjande föredetting.
Idles - Crawler
Album (Partisan)
Ilskan har inte falnat en enda grad hos Joe Talbot eller i Idles ständigt konfrontativa postpunk-attacker. Det hade kunnat börja bli tröttsamt såhär på bandets fjärde album, om det inte vore för att 1) ilskan fortfarande verkar genuin, 2) de självutlämnande livsreflektionerna griper tag på riktigt, och 3) den där underfundiga humorn ständigt gör sig påmind.
Amason - Galaxy II
Album (Amasonason)
För vilket annat band som helst hade inget mer än kombinationen Amanda Bergman och Gustav Ejstes behövts för fullständig triumf, men Amason är ett kollektiv av stilla elegans så stilfullt balanserat och likväl så dynamiskt spännande att man lystrar efter varenda liten syntheffekt och varje varsamt försiktiga trumslag.
Dry Cleaning - New Long Leg
Album (4AD/Playground)
Redan deras disciplinerade skevt intensiva gör-det-själv-indie i traditionen av This Heat lyfter Dry Cleaning högt över den ständiga floden av arty Londonband, men det som verkligen gör skillnad är Florence Shaws lakoniska spoken word-fraser till synes utan inbördes ordning till varandra.
David Bowie - Toy
Album i vinylbox Brilliant Adventure [1992-2001] (ISO/Parlophone)
18 (!) vinylskivor i en låda som sammanfattar en av Bowies minst älskade perioder kan tyckas mycket. Det har vi ledigt överseende med när det mytomspunna albumet Toy, där han gjorde dagsaktuella covers av sina egna förbisedda 60-talslåtar, äntligen äntligen äntligen får en officiell release. Och vet du, resten av hans 90-tal - fullt av jazzfusion, soundtrackexperimenterande, drum’n’bass - är alldeles strålande, och för några av oss hade det inte suttit fel med ytterligare några album för att fånga även de sista återstående uddaspåren från 90-talet.
Robert Plant & Alison Krauss - Raise the Roof
Album (Warner)
Värmen, närheten och kärleken till de djupa musikaliska rötterna gör det här albumet till ett av årets viktigaste americanaalbum, och bonusspår som deras fina Hank Williams-tolkning i My Heart Would Now är en anledning att frångå den strikta vinylriktningen till förmån för ett mer omfattande format.
Damon Albarn - The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows
Album (Transgressive)
På tal om mognad, då. Damon Albarns introspektiver och isländska impression är ljusår från den där enkla popen han höll på med i Blur och ännu längre från multiexpressionismen med Gorillaz. Men melodikänslan är densamma överallt, och angelägenhetsgraden.
Courtney Barnett - Things Take Time, Take Time
Album (Marathon Artists)
För att även på sitt tredje egna album behålla sin storögda nyfikenhet i sina smarta sånger har australiensiska Courtney Barnett zoomat in på de minsta glädjeämnena i vardagen. Det kan låta småttigt, men i hennes spartanska gitarrlåtar ryms mer nära ömsinthet än hos de flesta.
Black Country, New Road - Concorde
Från kommande album (Ninja Tune/Playground)
Först irrar den nya singeln från Englands nästa missförstådda artrock-genier förvirrat omkring i helljuset som ett påkört The National. Men så småningom återfår de balansen och landar i ett mäktigt och tvärsäkert folkjazzindie-crescendo som lovar storverk på deras andra album framåt våren.
Hiss Golden Messenger - O Come All Ye Faithful
Album (Merge)
Om du bara ska ha en countrysoul-julskiva i år (varför du nu skulle vilja begränsa dig så).
Foto Black Country, New Road: Rosie Foster
