Lana Del Reys spelning är precis som jag hade tänkt mig att den skulle vara - vacker men dessvärre något tråkig. Hon öppnar med pampigt flimrande digital backdrop på en svartvit strand och till tonerna av Born to die. På scenen finns palmer, solstolar och en gigantisk gunga, en scenografi som representerar artistskapet väl.
Precis som på skivorna sjunger Lana Del Rey med en djupt berörande röst och konkretiserar allt magisk med americana, 60-talet och stormiga relationer även på scenen. Men till skillnad från hennes välproducerade musikvideos och vackra skivomslag känns hon malplacerad på den stora Bay Stage. Bakgrundsdansarna i randiga jumpsuits tar mer plats än stjärnan på scenen.
Jag tänker att Lana Del Rey är en introvert person som finner styrka i sin tydliga image men på en scen i gassande kvällssol på Lollapalooza är imagen svår att bibehålla och där står en awkward person som trivs bäst i studion snarare än på scenen. Det förmänskligar henne och det finns en ärlighet i osäkerheten, men jag kan inte låta bli att undra varför hon ens spelar live när hon verkar tycka att det är så himla tråkigt.
