Nöjesguidens filmredaktör har pratat med den filmaktuella dokumentärregissören om det långa arbetet med Drömprins, en pilgrimsresa till världens ände och filmandet av en transpersons jobbigaste tonår.
Som 18-åring inledde Erik, huvudpersonen i Jessica Nettelbladts dokumentär Drömprins, en efterlängtad könskorrigering. Mer än tio år har gått sedan dess och sedan hans första möte med regissören, och nu är filmen klar.
De träffades när Erik var 17 år, via hans gymnasielärare. Ganska omgående beslutade de sig för att Jessica skulle följa Eriks väg under en längre tid, under hans kamp att finna acceptans hos sig själv och sin omgivning.
—Jag blev oerhört berörd av den hjärtskärande beskrivningen av hur det kändes att vara fängslad i fel kropp. Om att tappa livslusten och om mobbningen i skolan som pågått år efter år.
Hur visste du - efter så lång tid - att det var dags att sätta punkt för filmen? Var det skönt att avsluta det här projektet eller kände du separationsångesten krypa fram?
— Jag vet när jag har filmat färdigt - när alla bitarna som filmen kan rymma har fått sin plats. Det känns i kroppen. För mig är det viktigt att filmen har många lager, det är komplext att vara människa och det tar tid att på djupet förstå någon annans universum, i detta fall Eriks universum.
Jag har inte separationsångest för vi är färdiga. Nu börjar en annan resa, filmens resa, och Eriks och min resa med den.
Drömprins handlar också om en pilgrimsresa till världens ände. När Erik berättade för Jessica att han skulle gå 80 mil till Kap Finisterre kände hon direkt att detta skulle bli ramen för hela filmen och bestämde sig för att följa med och filma vandringen.
För Erik var det en livsomvälvande upplevelse. Hur var det för dig?
—Det var en fantastisk resa. Jag tycker det är något som människor borde sätta upp på sin “to do”-lista. Dels får man tid för egna tankar och känslor, och dels händer något med en när man går så långt, man hinner gå igenom sina trauman, svårigheter och också acceptera, läka och komma vidare. Jag längtar tills jag och en av mina bästa vänner ska gå samma väg i slutet av augusti 2022, fast då utan en stor kamera och stativ på axeln.
Det är obeskrivligt tufft att vara tonåring och jag skulle verkligen inte vilja se en film från den tiden. Vilken inställning har Erik till filmen som handlar om de jobbigaste åren i mångas liv?
—Jag ringde faktiskt upp honom när jag fick din fråga och talade med honom om det. Han säger att perioden innan han fick hormonerna var den jobbigaste, då han inte blev sedd som den han känner att han är. Erik säger också att han har valt att berätta om svåra trauman från sin tonårstid i filmen för det ger en helhetsbild av vart han kommer ifrån och vad han har varit med om.
Det du har skildrat så väl i Drömprins är hur betydelsefull men samtidigt ändå liten del av Eriks liv hans könsdysfori utgör. Det är en drabbande historia om en känslig och väldigt modig person som vågar ställa frågor om meningen med livet, som kämpar med psykisk ohälsa och utanförskap. Varför tror du att det är så svårt att vara skör i denna samtid och detta samhälle som påstår sig vara mycket öppnare än förr?
—Samhället är öppnare på ett sätt men på ett annat inte. På vissa platser inte alls, där går vi snarare tillbaka i utvecklingen. Kraven är höga, och pressen. Utbudet är oändligt. Stressen att orka och hinna med är stor. Att prestera tar på krafterna. Jag tror också att sociala medier spelar stor roll, vad är det för frågor som lyfts fram, vilka människor får ta plats och bli språkrör och förebilder. Rädslan för att bli dömd, att inte passa in. Att bli bespottad, förkastad för att man är annorlunda, eller inte passar in i den mall som gäller.
Tycker också att vi ofta tittar på ytan, men glömmer att ta hand om det inre. Det själsliga. Egentligen borde vi ju ta oss tid att se längre, titta djupare. Numera skildras ofta extroverta och kända personer i media. Jag tycker att det är dags för introverta och okända personer att ta plats.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2021.
