Jesper Kurlandsky: "Vi ville pröva hur mycket värme filmformatet tål idag"

08:45 14 Nov 2019

Nöjesguidens filmredaktör Kasia Syty träffade filmarna Fredrik Wenzel och Jesper Kurlandsky på Stockholm filmfestival strax innan nypremiären av den nu färdigställda ordlösa dokumentären Charismatic Megafauna. Hon frågade dem vad de lärt sig av sågningen av den ursprungliga filmen och om de lider av klimatångest.

Charismatic Megafauna beskrivs med stora ord som en kontemplativ audiovisuell odyssé. Den ska väcka tankar och helt ordlöst skildra vår samtid och mänsklig påverkan i naturen. När den guldbaggebelönade fotografen Fredrik Wenzel (Farväl Falkenberg, Turist, The Square) och producenten Jesper Kurlandsky (Mammut, Container, Ett hål i mitt hjärta) för första gången visade work in progress-versionen av sin gemensamma långfilm som då hette Aeterna var reaktionerna minst sagt svala. Musikskribenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli kallade den för ”ett pekoral av det värsta slaget”.
Jag var på samma work in progress-visning som DN-recensenten 2017 och höll med om kritiken. Det var minst sagt förunderligt att två erfarna filmskapare testade något så obearbetat och så odrägligt patosfyllt på en stor publik. Var nu därför nyfiken på att se filmen i ny skepnad men när jag tilldelades intervjutiden insåg jag att jag inte skulle kunna se Charismatic Megafauna innan jag träffade dess skapare. Och det visste de:

Du har inte kollat på filmen, va? säger Fredrik Wenzel direkt när jag kliver in i rummet.

Nej. Det vore kul att höra hur ni själva skulle pitcha den för mig.

Fredrik: Ska jag säga det där om tennis, Jesper?
Jesper: Ja, gör det.
Fredrik: För några år sedan så började jag ladda ner olika idrottsevenemang, framför allt tennismatcher, direkt från source, alltså utan kommentarer. Och jag började titta på dem och med bara ljud från matcherna utan att någon förklarade hur det gick. Och då insåg jag att jag inte fattade någonting. Det kändes som om jag aldrig sett en tennismatch förut. 

Varför just tennis?
F: För jag var intresserad av det just då. Men jag tror att vi båda har varit fascinerade av att närma oss någonting som inte rör sig i det uttalade eller i det - vad säger man Jesper.
J: Jag tror att du lyckats sammanfatta en slags initial intention.
F: Jag tror att vi är så vana vid att någonting håller oss i handen. Vilket typ av narrativ det än gäller. Vi var nyfikna på att se vad som händer om vi klädde av dramat. Typ bara betraktandet av ett fenomen. Oavsett vad det må vara. Och sedan finns det så klart en massa andra aspekter av det som kommer till.
J: Låter det som ett logiskt sätt att kliva in i det filmiska universumet på?

Det låter ju intressant. Men som sagt såg jag någonting helt annat när jag tittade på filmen under Östersjöfestivalen i Berwaldhallen 2017. Även då lät beskrivningen väldigt spännande, med Anders Hillborgs livemusik till premiärvisningen av en ”hyllning till den ickeverbala filmtraditionen”.

Det var modigt av er att visa ett projekt som inte var färdigt. Det var så jag uppfattade det då. 
J: Det var hemskt.

Varför utsatte ni er för det? 
F: Det finns inget annat sätt att ta reda på saker än att utsätta sig för dem. När man sitter där med en publik blir allt plötsligt helt uppenbart.
J: Vi ville pröva hur mycket värme formatet tål idag. För man vet ju hur lätt och i viss utsträckning bejakad kylan är i filmformatet. Och vi ville ta det åt andra hållet. Det är så himla spännande att visa saker som man själv känner sig osäker på. För varannan gång så kommer det ut en insikt som är motsatsen till när man trodde att man var överförsiktig. Och varannan gång så bekräftas det man kände var fel. Och därför är jag en väldigt stor vän utav att göra sig till åtlöje och utmana den i oss inbyggda försvarsmekanismen. 

Aeterna som filmen hette då kallades av musikrecensenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för ”pekoral av det värsta slaget”. Hur förhåller ni er till sådan sågande kritik?
F: Jag tycker han har en poäng. Både Jesper och jag har varit nyfikna på pekoral och på hur långt vi kan gå. Dels är det detta med det helt outsagda och å andra sidan det som är extremt uttalat och utsagt. Det är klart att det är smärtsamt att läsa när någon knäsågar det så hårt som han gjorde, men det vore kul om han såg den färdiga filmen för att se om han hatar den lika mycket. Sedan kanske vi inte har gjort filmen just för honom. Men vi förhåller oss väl till vad folk säger, vi visar för folk vad vi gör och vi är nyfikna på vad folk tycker och tänker om det. Eller?
J: Det kändes som en värdefull testvisning. Bara att se hur det kändes att vara i ett stort rum också. Det var ändå ganska många saker som jag upplevde att vi prövade med den här filmen som man inte riktigt visste var det skulle landa hos en publik.

Varför bytte ni titeln, Aeterna var väl fint?
F: Du tyckte det?
J: Det var så pekoralt. (skratt)

Hur mycket skiljer sig den nya versionen från den gamla? 
F: Jag skulle säga att den skiljer sig mycket.
J: Det beror på vad man tittar i. Om du är en person som tittar på detaljerna så skiljer den sig oerhört mycket. Om du mer tittar på det övergripande: vad är det för typ av film, vad är det för rörelse i filmens berättelse - då påminner de om varandra. Men alltså du kan ju tänka dig - vi hade 95 minuter i Berwaldhallen, nu är det 70 i princip. Vi har dubblat längden på rätt mycket musik vilket innebär att hälften av musiken som var i Berwaldhallen inte finns med längre.  
Nu försvarar jag inte den visningen i Berwaldhallen men jag tror att om man tyckte det var pekoralt där så är man fortfarande i riskzonen för att vara lite provocerad av den nya. Asså vi hade till och med några tester när vi gjorde det mer kyligt. Ljudlandskap och sånt där. Mer monotont. Men det känns som att det inte var det vi ville göra.
F: Det kändes som att vi ville prova att gå den varma, den smeksamma vägen.
J: Om det inte funkar den här gången så kanske vi byter ut det till något kyligare. (skratt)

Är filmen någon slags kommentar till klimatdebatten? Er reaktion på klimatångest? 
F: Det är klart att vi tänker på det. Har du något bra att säga om det Jesper?
J: Inte för en tidning men för ett samtal i det här rummet. För det känns så förmätet att föra såna intentionsartade samtal i offentliga medier.
Lusten var från början att skapa någonting som var en kontemplation över vår samtid. Väldigt öppet så. Och i bästa fall kanske lyckas skapa ett par ögonblick av insikt som kunde knyta samman de stora fokusproblemen som vi har idag. Och vi valde väl att inte göra det på ett sätt också genom att inte göra en film om flyktingproblematiken eller om skogsskövlingen, utan snarare beskriva en samtidsförundran. Initiativet kom från en frustration över vissa samtida betingelser. Sedan så påstår inte vi att vi har hittat någon form för att ändra folks beteende men det fanns som en del av incitamentet. Kan man säga så Fredrik?

Är det ert första långfilmsssamarbete?
J: Det finns lite olika konstellationer som vi har samarbetat i.
F: Det är första långfilmen som vi har gjort tillsammans, det är det.
J: Vi har gjort två projekt tillsammans med Berwaldhallen tidigare som båda har varit över en timme långa. Och också inte ett ord med, vi är väl på vår fjärde timme eller någonting av verbalfria bilder.

Bråkar ni någonsin?
F: Om vi bråkar?
J: Det var kul. Det får du börja med.
F: Det är klart vi bråkar. Jesper är så… Jag är så temperamentsfull och han är så konflikträdd. Eller är det rätt ord?
J: Det vet jag inte. Jag lyssnar.
F: Så att det blir väldigt skevt. (med teckenspråk visar han hur den ena handen äter upp den andra)

Får du sista ordet, Fredrik? 


F: Nej, det får jag inte. Det är faktiskt tvärtom. Blir man arg så har man förlorat. Det är det som jag lär mig om och om igen och aldrig dragit lärdom av.

Hur finansierar man ett sånt genreoklart flummigt projekt? 
J: Det brukar alltid vara så mycket kritik ute kring möjligheten att göra film i Sverige. Oavsett om det är Filminstitutet eller regionala fonder eller SVT. Men det är viktigt att man, i så stor utsträckning som möjligt, inte underskattar deras kompetens utan att man verkligen gör allt man kan för att artikulera vad man är ute efter. Jag tycker att vi har ett rätt otroligt stödsystem i Sverige. Och jag tycker sällan att man känner: nä, de fattar ingenting.

Det knackar på dörren. Jesper avslutar med: Gud vad nyfiken jag är på att höra vad du tyckte efter visningen.
Jag vågar inte säga att jag inte kan se den under premiärkvällen utan kastar in sista frågan:

Är Nicholas Ringskog Ferrada-Noli bjuden till premiären?
J: Jag vet inte. Vi sa ju att vi borde göra det. Känner du honom?
Nej.
F: Men han skriver väl också för Nöjesguiden? Gör han inte?
Nej.
F: Han gjorde det innan vet jag. Jag känner hans syster. Hon bloggar väl där nu. Henne har jag i alla fall bjudit.
J: Men självklart, han är bjuden. Om det är det du ska avsluta med. Då tycker jag att du ska skriva det.

Filmen Charismatic Megafauna visas under Stockholm filmfestival i sektionen Documentary Competition. 
Läs även: Stockholm filmfestival: del I

Stad: 
Kategori: 
1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!