Intervju: Sofia Dahlén för Matmagasinet Vego

Det svåra kommer såklart sen, att faktiskt göra en tidning. Jag har skrivit lite innan, Mattias är van receptförfattare, men det är relativt ny mark det här. Och inte bara för oss. Det råder så extremt starka normer i mattidningsvärlden, dels en tydlig retorik kring hälsa, som är väldigt skambetonad (att unna sig, det förbjudna osv), dels en fullt inkörd exotisering av mat från andra kulturer, utpräglade könsroller, och så ovanpå det: köttet! smöret! grädden! Det blir en rätt massiv vägg av stereotyper att navigera.

 

Så utöver det jobb det innebär att fylla 100 sidor med bra mat och intressanta artiklar så är det är en enorm utmaning att undvika alla floskler och klichéer som man är helt indoktrinerad med. Vi har så klart en del kvar att lära, men jag tror vi är på god väg!

– På maten, till 90%. Rolig, tillgänglig, enkel helt vegansk mat framtagen av Mattias och folk vi gillar. I första numret bidrar bland andra Fido och Johanna som ligger bakom underbara bloggen Vegoteket, och Cecilia Vikbladh som skrivit kokboken Veggievore. Alltså, allt ser så fruktansvärt gott ut, det är jätteviktigt. Redan där tror jag att vi har lyckats med att slå hål på en fördom i alla fall.

 

Sen råder det ju inflation i mattidningar, så vi är väl på ett sätt galna... Men utbudet är så fruktansvärt likriktat, och ingen, alltså inte ens de som försöker ta en mer journalistisk position, ifrågasätter någonsin något i grunden. Just därför är det lockande att utmana den mest vedertagna normen i hela matindustrin - den om att vi ska äta djur - med hjälp av det mest harmlösa mediet som finns: recept!

 

Sedan blandar vi det med intervjuer med folk vi avgudar, de behöver inte vara veganer men det ska finnas en koppling. I första numret har Agnes Grefberg Braunerhielm pratat med vår idol Jenny Wilson, vars senaste video The Future ju har ett tydligt djurrättstema. Och så texter och krönikor som sätter maten i ett sammanhang, hur potatisen byggde vår nation, om manlighet och köttätande osv.

– För det första vill jag säga att jag verkligen står bakom typ hela den "extrema" djurrättsrörelsen (som i jämförelse med köttindustrin faktiskt inte är det minsta extrem utan väldigt fredlig och inbjudande). Precis som inom andra progressiva rörelser så behövs aktivisterna, utan dem hade jag ju aldrig haft grunden på vilken vi kan bygga den här preppy-veganismen med färgglada bilder och hurtigt tilltal.

 

Jag och Mattias har väldigt lika syn på veganismen, och vad vi kan göra för den. I grunden har vi starka etiska övertygelser, och när vi pratar sinsemellan är det rätt hardcore, men när någon utomstående frågar sätter vi på våra falska leenden och blir såna positiva solstrålar. Jag tror vi båda ser värdet i att piffa till linsgrytan lite innan servering.

 

Typ så här: Jag kan ha ett väldigt hårt tilltal när det riktas ut mot allmänheten, typ på twitter, men om någon köttis mailar och frågar vad den ska laga till sin veganfaster på släktträffen blir jag typ Mat-Tina.

– Inser att varje gång jag lägger upp något på Räkfrossa så skriver jag att det är det godaste som någonsin lagats. Så.. allt? Men rent objektivt så tror jag det är min snickersglass, med jordnötter och choklad, folk ramlar av stolen varje gång.

 

Om jag bara fick välja en rätt att äta resten av livet: Mujaddara.

– Alltså ja. Skärp er, 99% av Stockholms lyxkrogar. Varför hatar ni grönsaker?

 

Jag vill verkligen inte sprida uppfattningen att det skulle vara svårt att vara vegan, för det är inte alls svårt, men ibland blir man chockad över okunskapen och ointresset hos svenska krögare. Låter astöntigt att säga, men om man jämför med andra ställen på jorden är vi 1000 år efter när det kommer till avancerad vegetarisk och vegansk matlagning.

 

Men jag hade en fantastisk upplevelse på Stockholmskrogen Farang för någon månad sedan. De veganiserade den vegetariska avsmakningsmenyn som riktiga proffs. De har verkligen hajat. Jag gick tillbaka dit på nyårsafton också.

– Det är mycket softare att vara vegan idag om man jämför med för bara ett par år sedan, det är ett mer välkänt begrepp tror jag, och uppfattas nog som mindre hotfullt nu än för tio år sedan. Så förhoppningsvis fortsätter det i den riktningen, så att fler känner att de kan relatera till veganism. Att det inte är något onormalt.

 

Men det är asviktigt att behålla ett perspektiv på det glada och glättiga. Alltså jag älskar verkligen att folk vill laga mat, men det är obehagligt hur det, främst bland köttätare, blivit en pose. För mig är det något väldigt ömt och kärleksfullt att laga mat, och om man ser det så, och samtidigt lagar vegansk mat som automatiskt kommer att innehålla ett visst mått av samhällskritik, så blir matlagning istället nästan något subversivt. Det är svinballt och väldigt stärkande att känna att det kan finnas sprängkraft i en cupcake, en revolution i en potatisgratäng. Gullig på utsidan, straight edge på insidan.

Nyfikna och hungriga hittar tidningens hemsida här, Sofias blogg här och Mattias här.
För mer av ovan nämnda vegansamvete, se t ex intervjun med Hilarius Larsson.