Intervju med Karin Mattson Weijber

Med halvlyckat fotbolls-VM bakom oss är sommarens nästa stora idrottsevenemang nu här. I månader har det pratats om OS i London och värdlandet bjöd på en storslagen, nästan psykadelisk, invigning på fredagskvällen. Men hur står vi oss egentligen ute på de stora arenorna? Utan stjärnor som Carolina Klüft är det skralt om OS-hopp i år och den lilla ljusglimten inför mästerskapet måste nog vara våra landsmäns tålighet mot det ökända London-vädret. Nöjesguiden ringde upp Karin Mattson Weijber, ordförande för Riksidrottförbundet, för att fråga vad som saknas i den svenska sportandan.

En gång för alla, varför står vi oss så dåligt internationellt?

– Jag vet inte om vi gör det, hur många OS-medaljer det blir, det får ju visas sedan men jag skulle inte säga att vi står oss så dåligt internationellt. Däremot kan man säga att varje idrott har sina cykler och tittar man på friidrotten så är det ju svårt att jämföra med till exempel OS i Aten, när vi tog tre guld bara i friidrott. Jag tror att man måste se en viss periodicitet och fråga vad som kommer underifrån. Man måste förstå att man kanske inte är på topp internationellt i alla grenar hela tiden. Så jag skulle inte vilja säga att vi står oss så dåligt.

Hur många medaljer tror du att vi tar i OS?

– Jag tycker att det är otroligt svårt att säga, det är så vanskligt att gissa. Jag hoppas på någon i ridsport, någon i simning. Säg att det blir någonstans – vår målsättning är att landa ungefär som vi gjorde på Peking-OS – men säg att det blir åtta medaljer i alla fall.

Och det skulle göra dig nöjd?

– Jag tycker på något vis att det klart att medaljer är det yttersta beviset men man måste också titta på det som ligger precis under, så det svarar inte helt självt på frågan om man kan vara nöjd eller inte. Man måste se på prestationerna som inte blev medaljer också, hur de såg ut och så.

Borde vi låta våra barn elitsatsa tidigare?

– Det där ser lite olika ut i olika idrotter, när man kan börjar, hur sent man kan börja och så vidare. Jag tror inte att det är där det brister överhuvudtaget utan det beror ju så otroligt mycket på om man satsar och hur man gör det. Har man en bra grundtränare och får man chans till en allsidig grundträning så att man håller? Hur klarar man motgångar och medgångar, finns det en support runt omkring? Så jag tror att det är en sådan otroligt liten del av vad som sedan ger framgång. Men det klart att man måste vara klar över att Moa Hjelmer och Sarah Sjöström, de började ju inte träna för fyra år sedan. Ska man nå eliten ska man börja tidigt, det måste man förstå.

Så du tror inte på att handplocka ut ungdomar tidigt för att sätta ihop en ”supergrupp”?

– När man ska plocka ut 7-åringar så tror en del människor att de kan se talang men det man ser är oftast tidig mognad. Tittar du på lagidrotter som fotboll och hockey så är den absoluta merparten av spelarna i allsvenskan i fotboll eller elitserien i hockey födda första halvåret eller till och med första kvartalet, och det är helt omöjligt att alla talanger föds tidigt på året. Det finns stor risk med att sortera ut för tidigt, man väljer bort de som mognar sent eller de som inte är värsta talangerna men har träningsvilja och mental styrka och så vidare. Så jag tror att risken är större att man väljer bort de som skulle ha blivit ”elit” än hittar de som faktiskt är det.

Kan man som svensk idrottare idag leva på att vara "bland de bästa i Sverige"?

– Det ser oerhört olika ut. Du kan göra det inom de stora lagidrotterna, du kan göra det inom skidåkning, friidrott och några till. Men merparten kan inte göra det.

Så du kan göra det som höjdhoppare?

– Ja, det kan man nog göra. Stefan Holm gjorde ju det till exempel och det är ju tack vare - inte minst för – att han hade starka sponsorer och var ett attraktivt namn. Så prispengarna är ju en del men också att ha starka, långsiktiga sponsorer är en annan viktig del i hur ekonomin ser ut och om man kan leva på det eller inte.

Som känd svensk idrottare är det oundvikligt att det skrivs om ditt privatliv, ta till exempel Anja Pärson. Tycker du att våra stora idrottsstjärnor har ett personligt ansvar att agera föredömligt som förebilder?

– Ja, det tycker jag att man har när man representerar Sverige, det är ju det man gör när man är ute och tävlar internationellt. När man har stöd från förbund och sponsorer så tar man på sig ett ansvar att företräda Sverige på ett bra sätt, tycker jag.

Så de har ett större moraliskt ansvar än oss ”vanlisar”?

– Jag vill inte uttrycka det på det viset men man företräder Sverige och representerar sitt land, med det kommer rättigheter och skyldigheter och då måste man tänka på att man företräder inte bara sig själv. Men det är också viktigt att betona att de har också rätt till ett privatliv, de är inte skyldiga att exponera det i alla avseenden, det vill jag också lägga till. Där måste de få välja själva utifrån deras personlighet och vad de vill. En del vill ha ett större privat rum och andra vill bjuda på sig själva väldigt mycket.

Vem är vårt största OS-hopp?

– Jag tror ändå att man måste säga Therese Alshammar.

Therese Alshammar är i skrivande stund skadad och kan missa sin OS-chans.