I den moderna människan finns ett för starkt självfokus

Maja Bredberg 08:05 5 Feb 2013
Surdegsentusiasm, färgkoordinerade bokhyllor och den förstulna tillvaron av att försöka få till en bra instagrambild på sin frukost – det är tre saker man helt enkelt inte skojar om i det här landet. Åtminstone inte om man heter Försvaret. Eller skoj och skoj förresten. Enligt DN:s Fredrik Strage, SvD:s Clemens Poellinger och Aftonbladets Alex Schulman är det inte ett dugg roligt. De menar att Försvaret häcklar ungdomar i sin reklam och påvisar ett kulturförakt.

 

Kultur kan ju vara ett knepigt begrepp att definiera. Med dessa mäns minst sagt breda tolkning är snarast allt kultur. Möjligtvis går denna reaktion att koppla till den blubbyanska kulturpolitiken – i en värld där kulturarbetare förväntas bli entreprenörer genom en handvändning kan väl entreprenörer lika lätt bli kulturarbetare. Det kan förstås också vara en vidareutveckling av twitter-memet ”alla är journalister”: fäst post-it-lappar på ett fönster och bli en kulturutövare du med. Eller så är det kanske ännu ett uttryck för den fantastiska övertro, bäst återgiven i SNL-sketchen ”You can do anything!”, som den moderna människan har till sig själv.

 

Det uppstår dock ett intressant vakuum om vi kapslar in allt vi gör under titeln Kulturgärning. För vi vet att kultur är viktigt och att det ska skyddas. Men allt vi gör varje dag kan inte rimligtvis vara viktigt och allt vi gör varje dag kan omöjligen skyddas. Om våra förfäder hade haft den inställningen om sig själva skulle evolutionen aldrig ens ha uppstått. Utvecklingen kräver en mer modig syn på vad vi sysslar med: ifrågasättande leder till eftertanke, där förhoppningsvis en insikt tar vid, som föder nya initiativ och bidrar till att skapa en morgondag som är aningen bättre än igår.

Kanske är jag en ovanligt krass människa, för där Strage, Schulman och Poellinger med kärlek i blick ser kulturverksamhet, ser jag mest prokrastinering. Jag har själv ordnat böckerna i min sons rum efter färg, min man har snitsigt lagt våra bästa böcker i tjusig ordning i vardagsrumsfönstret och senast i fredags instagrammade jag ett fat med alldeles gyllene shrimp tacos (maila mig för recept!). Handlingar som må kräva viss kreativitet, men att klassa det som kulturaktivitet? Det känns snarare som ett än mer oroväckande kulturförakt.

 

Några veckor innan Försvarets kampanj rullade igång fikade jag med min vän Christopher O’Regan. Han är historiker och vi talade om den tekniska utvecklingen. Likt de flesta normalbegåvade människor var vi både upprymda och tveksamma till alla de tekniska underverk vi nu omger oss med, Christopher något mer skeptisk än jag, ska tilläggas, då hans bästa tid ju liksom redan är förbi. Han menade att anledningen till att Första världskriget hade så oerhört många fler dödsoffer än tidigare krig inte alls berodde på automatiserade vapen och bomber, utan på telefonen.
Telefonteorin bygger på att Första världskriget var det första stora krig där högre befälhavare, tack vare teknik, kunde sitta långt ifrån krigslinjen och ge order om attack - utan att någonsin behöva bevittna konsekvenserna av sina beslut. Dödade soldater blev till siffror i rapporter och även om det smärtar för befäl att se, så kan det aldrig jämföras med den fruktansvärda förståelse man får av att vara där, på plats. En insikt som också påverkar nästa order man ger.

 

Jag tror att även vi vanliga, ickemilitära, surdegsfotande människor har lätt att passiviseras av våra telefoner. Att man hamnar i en bubbla där det viktigaste just nu faktiskt är den där frukostmackan som ser så god ut i verkligheten, men som fan inte funkar med något filter alls. Eller som när jag var i Mojaveöknen på nyårsafton och först glömde bort att häpnas av naturen – istället gnisslade jag tänder över att bergen såg så mycket mindre ut på bild än verkligheten. (Det är annars rätt givet.)

 

Med tekniken kan vi nå varandra smidigare än någonsin. Men vad hjälper väl det om vi istället fastnar i vår blanka smartphoneskärm som en tekniktidens Narcissus. Om vi, alldeles försjunkna i vilken självbild vi laddar upp, helt och hållet vägrar att bli medvetandegjorda om vad vi egentligen håller på med? Ilsket viftar vi istället bort och skriker att det är förakt, att det vi gör faktiskt är kulturellt och att vi vill vara ifred med att räkna likes och inte alls bli ifrågasatta mer.

 

Då missar vi också möjligheten för reflektion. Vi missar att se att den skäggige mannen som omsorgsfullt matat sin surdeg representerar ett precis lika stramt och klaustrofobiskt mansideal som den klassiska soldaten. Självklart är det bekvämare att vilja tolka Försvarets undran kring att imagefota ett brödbak till att istället vara ett uttryck för böghat. Men då bortser vi också aktivt från att det till största delen är just heterosnubbar som sysslar med detta råbarkat råvarufokuserade, tekniskt avancerade och ängsligt autentiserade matintresse som liksom automatiskt tycks följas åt av ett välansat ”vildvuxet” skägg och en skjorta med en historia som på något vis alltid innefattar järnvägsarbetare.

Nä. Det är inte något direkt stereotypt kvinnligt över dessa hipsterkillar. Eller schablonbögigt heller för den delen. De här moderna männen förefaller vara ungefär lika självupptagna och manstillvända som män i alla tider varit. Konceptet ”vuxna heterosexuella män gör saker tillsammans” har ju sällan kommit att innefatta något utanför sin tids rådande norm. Ja, det är nästan att man skulle våga gissa att dessa surdegsmän kunde ha varit försvarsmaktsvurmare om de bara fötts i en annan tid. Nu har de emellertid inte gjort det, utan odlar skägg, åker på jakt, gör mansduo-podcasts, stoppar sin egen korv, ”hjälper till hemma” och axlar sitt faderskap på ett så målmedvetet sätt att den presumtiva marknaden för guldmedaljstillverkning torde vara framtidens tryggaste.

 

Men det är förstås behändigare att slippa fråga sig vad man sysslar med på dagarna, hur mycket tid man lägger på sig själv och hur mycket man gör för andra. Det är enklare att helt enkelt slippa. Då går också bra att enbart se Försvaret som krigsivrare och vapendårar. Själv framstår man genast som så mycket trevligare. Att det sedan är ett fruktansvärt onyanserat svart-vitt filter (typ Willow?) man just lagt på sin omgivning – ja ja ja, men fatta det är lätt hänt när man ser allt genom ett par vintageköpta militärglasögon från 30-talet.

 
Maja Bredberg
Stad: 
Kategori: 
15 Visa kommentarer (15)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!