Hallå där, Deerhunter!

12:29 11 Feb 2019

Jag sitter redo vid telefonen, spänd av förväntan att bli uppringd av Bradford Cox, den excentriska frontmannen i Deerhunter. Förutom hans egna band har Cox jobbat med The Black Lips och min stora favorit Karen O, samt gjort en liten roll i Dallas Buyers Club. Inför intervjun har jag youtube:at honom och förundrats över hur unik han är. Personen vi hör på skivan och mannen i klippen är motsatserna till varandra, musiken är mjuk och gullig medan Cox är högljudd och tjurig i klippen. Men min telefon ringer inte. 

Det går en timme och min kontakt på skivbolaget hör av sig: det blir ingenting. Bradford Cox är inte tillgänglig längre. Jag frågar om någonting har hänt men får inget svar på min omtänksamma fråga. Istället bokar vi om intervjun till nästa dag med bandets gitarrist Lockett Pundt. Jag tycker att han ser snäll ut på bilderna när jag kollar upp honom. Och jag tänker att Lockett måste vara det vackraste pojknamnet jag hört. Ja, jag kanske blev lite förälskad i honom. Är det så fel? 

Gratulerar till er åttonde skiva!
Tack så mycket, jag har längtat så länge efter den. Vi har varit tvungna att skjuta fram releasen pga… livet, men nu är den äntligen här. 

Vill du utveckla?
Jag tror inte ens jag själv vet var vi har varit de senaste åren. Inget har hänt samtidigt som allt har hänt. 

Why Hasn't Everything Already Disappeared? är en jättefin skiva om det är någon tröst. Vad inspirerade er att göra den?
– Med den här skivan har vi jobbat mycket individuellt och hittat inspiration i våra egna liv och tankar. Det har varit väldigt fint att samlas och visa upp sina mest personliga texter och egensnickrade melodier för varandra, för att sedan jobba vidare på det tillsammans. Det är som att skriva ner små lappar och lägga dem i ett och samma kuvert.

Vad har stått på dina lappar?
Sci-fi och Sovjet.

Mycket bra inspiration. Jag tycker alla låtar förutom en följer en röd tråd. Men Detournement sticker ut, vad handlar den om?
Jag vet inte om jag kan förklara. Det är svårt. Uh, det var Brad som som skrev den och sa att det var som en resa genom ett land av döda pojkar. Jag kan verkligen inte förklara det bättre än så. Jag vågar inte säga mer utan att förstöra innebörden ytterligare.

Herregud. Det är okej, vi pratar om något annat.
Kan jag få fundera i två minuter och säga vad den handlar om sen?

Absolut. Förutom sången om landet av döda pojkar så fastnade jag för No Ones Sleeping och Nocturne. 
Nocturne är också min favorit. Det var lite diskussion att släppa den som första singel, men när skivan var klar var Death in Midsummer ett självklart val som första släpp. Dock så skulle vi släppt den i somras, men vi fick strunta i sommar-kopplingen. Men också, vad är ens en singel nuförtiden? Singel bär på så mycket betydelse. Death in Midsummer är bara en låt, och den råkade släppas först. 

Hmm, tror singel mest bara innebär det. Men redan i december läckte albumet, vad hände?
Haha! Ja, det händer alla band med jämna mellanrum känns det som. Vi skickade ut skivan till många personer i förtroende, och det var säkert någon nyfiken roomie som blev lite för exalterad över att fått tag på en skiva att förhandslyssna på och delade den på nätet. Jag tror inte det var illa menat eller elakt, men det är såklart trist. Vi tröstar oss med att det var så nära inpå releasen, några veckor eller en månad är inte hela världen. 

Det är nog klokt att tänka så. Hur är sammanhållningen i bandet annars?
Den är bättre än vad den varit tidigare, fastän den alltid har varit väldigt fin. För varje år som går och vi får jobba med varandra så uppskattar vi det allt mer. Jag är till och med taggad på turnén, när vi var yngre var det jobbigt att resa runt och festa i så långa perioder i sträck. Men de senaste turerna har vi insett att det blir mycket härligare att inte festa hårt utan njuta av städerna vi besöker och vännerna vi träffar. 

Det låter så mysigt. Har du funderat något mer på Detournement?
Oh nej, du kom ihåg det. Får jag smsa dig med en förklaring? Jag vill verkligen göra låtens betydelse rättvisa. 

Javisst, du har mitt nummer. 
Vi hörs!

Vi hördes aldrig igen. Det har nu gått över två veckor sedan jag och Lockett pratade i telefon. Jag har väntat på hans meddelande men till sist fick jag ge upp. Jag vet inte vad som är värst, att vi aldrig kommer få reda på vad Detournement handlar om eller att han glömde bort mig så snabbt. Självklart det sistnämnda. Men jag kommer hitta ett sätt att gå vidare på.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!