Tuggmotstånd, tiltögonblick och tungsinta dramer. Julia Forssell har besökt CinemAfrica filmfestival.
Det tog visst 20 långa år för mig att hitta hit och det var banne mig på tiden. Får jag lov att ansluta mig så här i senaste laget och kalla mig en frälst CinemAfrican nu? För min del började den i och för sig lite tveksamt högst upp på Oscarsteaterns andra balkong. Nybörjarmiss! Fint folk kommer alltså inte sent om ett mingelglas ska hinna slinka ner innan det är dags att slå sig ner i salongen.
Alain Gomis Oscarsnominerade film Félicité öppnar i en stimmig bar i Kinshasas storstadskaos. Klubbsångerskan Félicité spelad av en fängslande Véronique Tshanda Beya Mputu suger tag i en direkt och man rycks med på hennes resa genom ofattbara prövningar. Det är berättelsen om den självständiga kvinnan som tvingas vara omänskligt stark för att överleva i en hård värld. För en stund känns det som att jag delar tyngden över hennes axlar. Men i olyckan finns det tröst att få och som så ofta från ett oväntat håll. ”Remove the thorns from your heart, it is made for my hands” sjunger fylltratten Tabu (Papi Mpaka), visserligen falskt, men det är sann vänskap det handlar om och för ovanlighetens skull (åtminstone på film) mellan en kvinna och en man. Trots att Gomis visuellt tröttar ut med våldsamma klipp, spretig dramaturgi och en ovilja att sätta punkt så finns det en fin och viktig liten berättelse här. Blir lite arg på honom att han nästan slarvar bort den i röran.
Dagen därpå ser jag A Season in France som handlar om Abbas (Eriq Ebouaney) som tillsammans med sin bror och sina två barn flytt den Centralafrikanska republikens krigshärjade Bangui för att söka politisk asyl i Frankrike. Abbas drömmer svettiga mardrömmar om sin älskade hustru som han förlorat på vägen och hankar sig fram i en limboartad tillvaro i väntan på beskedet om han ska få uppehållstillstånd eller inte. Det är en märkligt vardaglig berättelse, totalt relaterbar till ytan sett och därför blir det som kokar där inunder så otroligt mycket mer brännande. Mahamat Saleh Haroun lyckas förflytta mig från åskådarplatsen ner i skorna på Abbas. Däremot är brodern Etiennes (Bibi Tanga) öde svårare att ta till sig. Som per automatik vänder jag bort blicken och när jag sen ser upp på skärmen igen är filmens huvudpersoner spårlöst borta. De lämnar en smärtande tomhet efter sig. Var blev de av?
Onsdagen bjöd på John Trengroves regidebut The Wound, ett blodigt coming of age-drama om det manliga tabut och hur unga män stympas både bildligt och bokstavligen för att passas in i det traditionella manlighetsidealet. Kritiken går bortom förlegade omskärelseriter och visar hur långt förtryckets grenar sträcker sig. Det är en orwellsk stämning därute i Östra Kapprovinsens berg där bevakningen männen emellan sätter allt på helspänn. Jag ryser och vrider mig i biostolen. Huvudkaraktärerna Xolani (Nakhane Touré) och Vija (Bongile Mantsai) är fast i homofobins järngrepp. De har vänt hatet mot sig själva och blivit sina egna fångvaktare. En berättelse som berör djupt, men som lämnar mig i ett svart hål av hopplöshet. Ska det någonsin få ett slut?
Filmen följdes av Razzia av Nabil Ayouch som på grund av krångel med sitt pass tyvärr inte kunnat ta sig till Sverige och årets CinemAfrica. Synd var det för hans fragmentariskt berättade film väckte många frågor. Bland annat om hur han porträtterat demonstrationerna i Casablanca. I Marocko gick den arabiska våren förhållandevis städat till, men i Razzia är det blodiga slagsmål, brinnande bilar och arga skanderande massor för hela slanten. Nåja, det är ingen dokumentär, men tillräckligt nära verkligheten för att det ska skava. Annars är det som så ofta i såna här filmer med sammanvävda människoöden alltid några som haltar. Jag hinner i filmens långa prolog bli djupt gripen av den historien som börjat nystas upp ute i Atlasbergens karga landskap. Och den törstar jag efter genom resten av filmen.
Höjdpunkten på veckan kom nog ändå igår med Ali, the goat and Ibrahim som Sherif El Bendary plockade hem priset för bästa långfilm med på Malmö Arab Film Festival 2017. Synd och skam att biosalongen ekade tom. Bara titeln tycker jag borde locka många fler att skynda från jobbet. Det är en underbar fantasyfilm om Ali som är kär i geten Nada och ljudingenjören Ibrahim som lider av öronbedövande fantomljud som håller på att driva honom till vanvett. De möts hos häxdoktorn dit Ali tvingats av sin desperata moder och Ibrahim gått till som en sista utväg innan han mister förståndet. Tillsammans beger de sig ut på en roadtrip för att bryta sina mörka förbannelser. Doktorn har ordinerat dem samma medicin – att kasta tre stenar i Egyptens tre stora vattendrag. En i Medelhavet, en i Röda havet och en i Nilen. Det är galet absurt och upplyftande efter en vecka av tungt innehåll. Men jag vill inte anklaga El Bendary för att ducka undan problemen. Han har bara ett annat tillvägagångssätt. Vi måste i kampen också få lov att lämna allvaret och gå in i det surrealistiska i att vara människa. Eller en get.
