Nöjesguidens recensent David Weiss summerar festivalens första halva.
Min ingång till Göteborgs filmfestival var att försöka bli överraskad. Som någon form av retro-romantisk föreställning om att i blindo hitta någonting nytt och spännande. Någon för mig tidigare okänd som man sen kan följa år efter år. Och såklart att klämma in så många filmer som möjligt på de få dagarna jag skulle vara där. På så sätt sprang festivalens tema förbi mig. Vare sig brasiliansk film eller fokus på kvinnliga filmskapare framstod som särskilt påtagligt, men det ligger ju givetvis mer i den slumpmässiga metoden än i programmet. Just fokus på den brasilianska filmen är någon form av sympatiförklaring till en blomstrande industri som riskerar, och redan känner effekten, av Bolsonaros mer restriktiva hållning till den inhemska produktionen. Av de brasilianska filmerna hade jag gärna velat se Bacurau, en neo-Western som direkt för tankarna till hur Glauber Rocha vände ut och in på genren under Cinema Novos glansdagar.
Festivalen skulle tidigt visa sig från sin sämsta sida med den anmärkningsvärt slöa Present.Perfect. Med en så lovande premiss, en nation som börjat livestreama sin gråa, och ofta deprimerade, vardag i ett försök att hitta mänsklig kontakt, låg förhoppningarna i att få se någonting speciellt. Istället finnes en formlös och tematiskt grund upprabbling av människoöden som alldeles för ofta känns exploaterande.
Krabi, 2562 är en film som ligger någonstans mellan det dokumentära och det fiktionella. Filmen riktar sitt nyfikna öga mot en turisttät plats, där jakten efter det genuina är en ständig kompromiss. Om det så är amerikanska turister som vill äta den lokala maten men det får inte bränna för mycket i halsen. Eller lokalbefolkningen som lever på stålarna utifrån, men möts av förtollade blickar, i väntan på ett exotiskt möte. Lägg där till ett spännande metalager i att filmen delvis är regisserad av en britt, Ben Rivers, som i skapandet av filmen jagar genuinitet lika ihärdigt som turisterna han själv porträtterar.
Dwelling in the Fuchun Mountains är en sprakande debut av Gu Xiaogang och en av festivalens absolut bästa filmer. Det är en ömsint och naturromantisk skildring av Fuyangområdet med ett hantverk värdigt en åldrande mästare. Associationerna förs fler än en gång till Hou Hsiao-hsien och hans poetiskt flytande kamera. Inte minst genom häpnadsväckande långa tagningar som är alldeles precist avvägda i sin längd och inte bara den nya, heta regissörens sätt att hävda sig. Den må vara lite spretig och slutet låter vänta på sig, finns åtminstone ett dussin perfekta slut innan det faktiska kommer, men nog har jag hittat en möjlig ny favorit att följa många år framöver.
I den tvivelaktiga äran att vara festivalens sämsta film är Die Kinder der Toten en god aspirant. Den är något så exotiskt som en zombiepastich med flera motsägelsefulla stilgrepp: textrutor istället för tal, tillspetsade ljudeffekter och filmad i grynigt super 8-foto. Den hade kanske överlevt som en tvåminuters sketch, men det är tveksamt om inte även det hade hunnit bli tröttsamt. Den är så distanserad från någon form av ärligt uppsåt att hela alltet känns som ett löjeväckande pantomim istället för att vara egensinnigt på riktigt.
Som avrundning på några dagars intensivt filmtittande gav jag mig nyfiket an Diao Yinans nya, The Wild Goose Lake. Det är en stilistisk neo-noir som är lika våldsam som den är fyndig i sitt berättande. Detaljrika återblickar varvas med överraskande, och bitande, våld. Diaos självförtroende är berättigat, med fantastiska Black Coal, Thin Ice i bagaget, och han har full tonmässig kontroll: den är full av humoristiska inslag, men det urholkar aldrig allvaret. Jag kommer fortsatt vänta otåligt på nästa Diaofilm, och efter de här dagarna i Göteborg får han fint sällskap av Gu Xiaogang. Den slumpmässiga metoden visade sig bära frukt i slutändan, även om jag var tvungen att genomlida vad som kändes som en evighet med flamsiga, österrikiska zombies för att nå dit.
