Göteborg filmfestival 2019: Del II

Oscar Westerholm 16:10 1 Feb 2019

Göteborgs filmfestival går mot sitt slut, men Oscar Westerholm fortsätter sin rundtur genom undergången. Han ställer sig frågan om vi förlorat möjligheten att se hoppfullt på framtiden?

Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Den brittiska filosofen Mark Fisher fastslog detta i sin bok Kapitalistisk realism. Sedan den neoliberala tsunamin under 80-talet har kapitalismen lyckats framställa sig som det enda möjliga ekonomiska alternativet. Har kapitalismen, som Fisher hävdar, berövat oss på möjligheten att se utopiskt på framtiden?

Att filmfestivalen finns är väl, på sätt och vis, utopiskt. Det är en utmärkt plats för utbyte av tankar, idéer och uppfattningar om verkligheten. Den rumänska regissören Adina Pintilie, som belönades med Guldbjörnen vid förra årets filmfestival i Berlin för den festivalaktuella experimentella dokumentären Touch me not, är ett utmärkt exempel på hur en film kan upprätta ett slags utopisk dialog med sin publik. Det är en film som på ett närmast sömlöst sätt väver ihop fakta med fiktion, och som försöker utmana åskådarens uppfattningar om skönhet, sexualitet och kroppen. Filmens tillkomst är nästan lika viktig som den färdiga produkten. Pintilie närmar sig filmens komplexa frågeställningar genom ett processorienterat grepp, där regissör och medverkande hela tiden för en aktiv dialog framför kameran om deras respektive positioner och känslor. Tyvärr är filmen mer ambitiös än bra. Den fysiska kroppen må vara resonemangets stomme, men Touch me not är en ofta abstrakt, på gränsen till steril film som egendomligt nog verkar lida av något slags beröringsskräck för verklig kroppslighet. Att det är en film som gräver sig ner under huden är dock inget man kan förneka.

Jean-Luc Godard är en av festivalens verkliga veteraner. Drygt hundra filmer senare är den fransk-schweiziska provokatören fortfarande en vital kraft att räkna med. Han är aktuell med The image book på årets festival, en spränglärd, kryptisk och politiskt provocerande essäfilm som med typisk godardiansk självsäkerhet demonterar det västerländska politiska projektet. Det är en geopolitiskt orienterad och etiskt engagerad film som faktiskt försöker ta ett stabilt tag om verkligheten och, kanske, ändra den. Utopiskt? Ja, på sätt och vis. Men eftersom Godard alltid är Godard finns det inget enkelt svar på något. Utopin är både något eftertraktansvärt och suspekt. Godard har sedan magnum opuset Histoire(s) du cinéma grävt i världens parallella berättelser och vrängt dem ut och in med hjälp av sitt potenta found footage-grepp. Detta är en av Godards konstigaste, mest provocerande och kanske bästa filmer.

In fabric är Peter Stricklands (Berberian sound studio, 2012) senaste film, och det är en film som plumsar rakt ner i den klassiska giallo-filmens mest mörkröda färgburkar. En ondskefull – och givetvis scharlakansröd – klänning löper amok i ett köpcentrum och tar ihjäl alla som bär den. In fabric är en ofta humoristisk film, som faktiskt stundtals lyckas vara riktigt obehaglig. Skyltdockor, sexuellt perverterade häxor och extremt stiliserad belysning är några av ingredienserna som Strickland slänger ner i den puttrande grytan. Men tyvärr är In fabric också en berättarmässig röra, som i mitten nollställer berättelsen och, ja, börjar om från början. Efter ett tag längtar jag ut till den råkalla, snöiga Göteborgsnatten. Filmen känns så mycket längre än vad den faktiskt är. Om du är sugen på en postmodern omstuvning av italiensk slasherfilm rekommenderar jag istället Luca Guadagninos mästerliga Suspiria.

Filmfestivalen är en plats där man kan stifta nya bekantskaper. En av dessa var för mig den kinesiska regissören Bi Gan (Kaili blues, 2015). Long day’s journey into night är en vindlande resa in i en subjektiv och drömlik labyrint, en film noir som lika mycket använder sig av som monterar isär genrens konventioner. En man återvänder till provinsen Guizho i sydvästra Kina. Där inleder han ett sökande efter en försvunnen kvinna, men snart börjar skiljelinjen mellan dröm och verklighet att upplösas – och mannen försvinner djupare ner i ett inre personligt mörker. Denna långsamma, utmanande och fascinerande film kulminerar i en nästan timslång 3D-tagning, och som förmodligen är det visuellt mest bländande jag sett på filmfestivalen sedan … ja, någonsin. Bi Gan skulle kunna beskyllas för att välja yta framför substans, men vilken yta! Varje bild är så stilistiskt sofistikerad att skillnaden mellan ytskikt och djup blir upplöst. Med tanke på titeln är det också svårt att undvika associationer till amerikanen Eugene O’Neill, som 1956 satte upp en pjäs med samma titel. Och mycket riktigt går O’Neills blytunga pjäs om skuld, försoning och beroende igen som en dyster vålnad i detta kryptiska mästerverk, men mest genom motiviska och tematiska resonanser.

Det är ganska troligt att världen är på väg att gå under. Men borde det hindra oss från att tänka och agera utopiskt? Film kan absolut bidra med ett forum för diskussion, reflektion och utbyte. Men film ska också få förbli just film – kultur, konst, och allt annat som den nu kan tänkas vara. Den ska inte behöva ursäkta sig för någon. Det finns en trend att kulturen alltid ska behöva argumentera för sin fortlevnad och höfta med någon mer eller mindre vettvillig raison d'être. Nej, kultur för kulturens skull. Konst för konstens.

 

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!