Det är inte gudstro som fått Anna Von Hausswolff att spela in sitt andra album i Annedalskyrkan i Göteborg. Men den andliga miljön har utan tvekan satt spår i hennes musik.
Anna Von Hausswolffs andra album Ceremony kommer att överträffa debuten Singing from the Grave i uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt. Och då var ändå uppståndelsen monumental redan den gången.
Upplever du andra förväntningar nu?
– Hmm, jag har ingen aning om vad folk förväntar sig, men jag hoppas på lite olika reaktioner. Jag älskar god kritik, men tycker också att det är kul med lite motstånd. Skivan får mynna ut i vilken flod den vill för jag kan ändå inte styra riktningen. Vad vi allesammans vet är att den kommer från samma Anna-källa som Singing from the Grave, fast med en annan vinkel, ett nytt sound och annan hastighet. Jag hoppas att den tar oväntade riktningar.
Påverkar förväntningarna dig?
– De motiverar mig snarare. Men om folk tror att de ska få en till Singing from the Grave blir det en besvikelse. Jag har förändrats som musiker och låtskrivare, och kan inte stå och stampa på samma plats. Ceremony ser jag som ett stort steg i rätt riktning, och den uppfyller tack och lov mina egna förväntningar på skivan.
Musiken på Ceremony har en annan vidd och ett annat djup än på Singing from the Grave. Det är mångfacetterad musik att ta på djupaste allvar, från en artist som uppfattar ordet ”pretention” som ett superlativ. Även processen som har lett fram till skivan är anmärkningsvärd. Ceremony har kommit till i Annedalskyrkan i Göteborg, känd för alla festivalbesökare för sina stämningsfulla Stay Out West-konserter, inte minst den där Anna Von Hausswolff för första gången förtrollade en större publik sommaren 2009.
– Jag hade bara med mig min syster som sällskap på kör, samt en liten synt. Det var första gången som jag framförde mina låtar i en kyrka, och jag kunde stolt skryta över att jag var den enda osignade akten på Way Out West. Jag förstod inte riktigt hur jag hade hamnat där, men blev glad över detta guldtillfälle och ylade som aldrig förr. Ett minne för livet, kan man säga!
Men hur landade du i beslutet att spela in hela din skiva där?
– Det har faktiskt mest handlat om att de har en väldigt bra kyrkorgel. Jag bestämde mig för att göra en kyrkorgelbaserad skiva tillsammans med producenten Filip Leyman, så vi började titta på lite kyrkor vars rum och orgel gick i god anda med varandra. Annedalkyrkans orgel är egentligen ganska liten men rummet är enormt så klangen blir oerhört vacker. Filip hade dessutom gett mig lite inspelningar från Annedalkyrkans orgel, och det blev som bekräftelse på att orgeln även låter sinnesjukt bra inspelad.
Jag inbillar mig att det kräver en hel del kontakter och tillstånd för att få låna kyrkan för en skivinspelning?
– Ja, det var inte helt enkelt. Dock hade jag från starten en väldigt god kontakt med Annedalkyrkans personal, och efter ett par samtal tillät de mig hyra rummet. Kyrkorgeln var det svåraste att komma över, då det är ett så pass gammalt instrument som verkligen kräver en viss kunskap och varsamhet. Men när jag förklarat processen och övertygat dem om mitt orgelengagemang gav de mig nyckeln till orgelläktaren.
Och att göra kyrkorgeln till huvudinstrument? Varifrån kom den tanken?
– Det började vid min Nordstage-synt faktiskt. Jag har inte haft något piano hemma, så jag började leka lite med synten istället. Där hittade jag St. Peters-orgeln. Jag blev väldigt förtjust i ljudet och började skriva massa nya låtar. Men det blev lite enformigt och oorganiskt efter ett tag, så jag började titta på andra alternativ, och insåg att kyrkorgeln var den absolut bästa ersättningen.
Kunde du spela kyrkorgel innan?
– Jag hade aldrig spelat på en riktig kyrkorgel innan, men jag hade läst väldigt mycket om kyrkorglar. Jag hade lånat böcker, och gått på lite privatkurser hos en orgelmakare vid namn Hans Bäcklund. Han lärde mig grundkunskaper i teknik och mekanik och sedan tog han mig med till Annedalkyrkans orgel och visade mig de olika funktionerna och ljuden. Vi satt också och lyssnade på massa ljudexempel så att jag skulle lära mig skillnaden på de olika register som finns i en orgel. Jag hade några dagar på mig att förbereda och arrangera om låtarna för kyrkorgel, men i och med att jag hade en ganska klar syn på vad jag ville komma åt var det inte särskilt svårt. Dock var det mycket att tänka på – mekanik och teknik – men jag var så pass väl förberedd att det gick överraskande bra.
Musiken förmedlar verkligen en sakral känsla. I hur stor utsträckning var det på förhand planerat?
– Jo, till viss del kanske musiken upplevs sakral, och jag tror verkligen att kyrkorgeln hjälper till och bidra till detta. Man förknippar ju nästan alltid kyrkorgeln med sakral musik, eller kyrkomusik, och det jag var ute efter var något tidslöst och monumentalt. Men det var mycket av soundet som växte fram på platsen, och kyrkorgeln bär ju på så fruktansvärt många intressanta ljud så det resulterade i lek och mycket frihet, inte bara från mig utan också från mina musiker. Vi hittade liksom ett instrument som kunde lägga den fundamentala grunden, det melodibärande temat och samtidigt ge väldigt mycket utrymme åt improvisation och sång. Men om jag inte hade haft en klar vision över låtarna och soundet hade nog jag och mina musiker blivit väldigt förvirrade.
Du använder dig även av religiösa symboler i texterna. Samtidigt har du i tidigare intervjuer sagt att du inte är troende. Hur hänger det ihop?
– Jag använder mig gärna av religiösa symboler och ord om de kan luckra upp för fria associationer. Det har gjorts och görs hela tiden i populärkulturen och i vår världskonst. Liturgy of Light handlar för mig om dyrkan till ljuset, avgudan och upprätthållandet av ljuset genom ritual eller tjänst.
Påverkar kyrkorummet även dig som person?
– Javisst. I kyrkan får jag ju lov att bearbeta alla existentiella frågor jag har, mörka liksom ljusa. Livet och döden. Man pekar på moral och predikar för ett bättre samhälle genom tro och handlin. Men det biter inte så mycket på mig, för jag tror inte att kristendom eller någon religion överhuvudtaget kan föra mig framåt i livet. Däremot får jag en stund att reflektera över mig själv, mitt liv, och mina handlingar, människor runt-omkring, omgivningen och vårt universum. Alla tankar blir stora, och jag ser kyrkan som en plats för självreflektion och insikt, mystik och mörker. Men framförallt för musik. ν
Ceremony (Kning Disk) finns ute den 18 juli.
