Nöjesguidens webbredaktör Frasse Levinsson slickar såren efter helgen i Göteborg.
Jag orkar inte skriva en sådan Way Out West har många sponsorer yada yada havremjölk yada yada-text som skrivs varje år. Jag orkar inte heller basha några neonkläder. Det kanske inte är så unikt att ha på sig ett neonlinne den här sommaren, men det är inte så unikt att vara den miljonte personen som påpekar att det inte är unikt heller. Jag tänkte bara skriva en kort sammanfattning av min helg i Göteborg.
Moa Sewerin och jag på tåget.
Det första jag gjorde efter att tåget landat på perrongen var att gå till mitt smultronställe i Göteborg: McDonalds Avenyn och köpa en Big Mac Bacon. Därefter gick jag på releasefesten för Imenellas nya singel Fantasifull i en svit på Scandic Rubinen. När festen var slut återvände jag till den populära hamburgerrestaurangen och köpte en Big Mac Bacon till. Utanför träffade jag Moa Wallin.
– Jag har redan ätit två Big Mac Bacon i dag, sa jag till henne.
– Jag känner det på din andedräkt, sa hon och förstörde därmed hela min helg innan den hade börjat.
Det är september år 2000. Om ett par veckor ska Thomas Krangnes ge ut skivan Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Sedan tog jag och mina boys spårvagnen till festivalområdet. Själv ville jag inte se en enda spelning, men eftersom mina vänner gärna ville slå sig ner i gräset och se James Blake ställde jag upp.
Efter konserten traskade vi till vip-området. Där fick jag band till Lounges och Yaki-Da av min kompis Klara Hedberg. Det gjorde att jag kunde andas ut. Ingen kan nämligen slappna av på Way Out West utan minst fyra band på handleden.
Jacques Karlberg och Klara Hedberg.
När vi druckit några öl begav vi oss till mina kompisars vandrarhem, som hade den dåliga smaken att ligga i backen som leder upp till lägenhetshuset som en tjej jag var extremt kär i när jag bodde i Göteborg bodde i på den tiden. Att ha den där satans backen, som jag gått upp och ner för så många gånger, som utsikt under hela mellanfesten gjorde mig en aning melankolisk.
Adrian Pehrson i nyss nämnda vandrarhem.
Vi avslutade kvällen med visiter på Yaki-Da och Lounges. Yaki-Da var ganska avslaget. Dessutom kände vi inte igen en enda person där. Därför skyndade vi raskt vidare till Lounges, dit vi fick gå in köksvägen. Fan vad man älskar att ta köksvägen. Lounges levererade bättre på kända ansikten-fronten. Det var allt från Hov1 till Sigge Eklund.
Festivalens andra dag inleddes med dagsfest på Scandic Rubinen. Under festens första timme tjänstgjorde jag som dörrvakt. Jag bar en t-shirt med texten ”Jag har varit på Gotland och gjort en RnB-skiva”, som är merch från Olika personer-gängets föreställning Total Strukturalitet. Den kom Per Sinding-Larsen fram och ville ta kort på. Då mådde jag inte dåligt.
Kändis efter kändis passerade. Men den jag gav allra flest drinkbiljetter var IFK Göteborgs före detta klubbdirektör Martin Kurzwellys son. När jag gjorde det kände jag verkligen att min lokalkännedom är oantastlig.
Axel Lyssarides och Cristopher Garplind.
Efter vår fest fortsatte mitt gäng till Lounges. När vi efter det skulle mellanlanda på mina vänners vandrarhem fick min bild av mig själv som ett Göteborgsorakel en rejäl törn, eftersom vandrarhemmet ligger i Linné och jag råkade föra oss till Hisingen.
På kvällen åkte vi tillbaka till vip-området. Där såg vi Kristian Luuk i en gul truckerkeps. En indikator på fyllenivån var att jag och min kompis Moa Sewerin började prata om Snook-låten Mr. Cool (på grund av raden "Ta av dig din truckerkeps") och att Kristian Luuk rimmar på Mr. Cool. Vi skrattade åt det faktumet i tio minuter, trots att jag så här i efterhand inser att Kristian Luuk inte alls rimmar på Mr. Cool.
Android-Mona och Ebbiskatt.
Någonstans där kom jag ifrån mitt gäng och hamnade istället med Geniet Söderholm, Kontraktet, David och Adam Borg. Jag gick och såg The Cure med dem. Sedan fortsatte vi till Kites spelning på Pustervik. Där fick vi sällskap av Moa Wallin, Olof Lundh och min gamle nemesis Emil Persson. Under konserten la jag ut en insta story på Geniet där jag skrev ”En som har tackats nog”. Han svarade med att lägga ut en på mig där det stod ”En som vi inte har tackats alls”. 1-0 Geniet.
Ny dag, ny t-shirt-incident. Den här gången bar jag en Supreme-t-shirt. Eftersom varje Supreme-kolletion säljer slut på max en halvtimme förväntar man sig inte att behöva träffa någon som har en likadan t-shirt som en själv när man har en sådan på sig. Det är lite därför man köper Supreme. Men det var just det jag gjorde. Det kom fram en kille och sa "snygg t-shirt", drog av sin hoodie och visade upp en likadan. Jag skrattade till svar, men inombords var jag vansinnig.
Senare samma dag arrangerade Nöjesguiden ännu en dagsfest på Scandic Rubinen. Det roligaste som hände på den var när min kompis Mattias blev ertappad med att röka på takterrassen. När hotellpersonalen påminde honom om rökförbudet svarade han ”Jag blev lurad”. ”Jag blev lurad”! Hahaha.
När tillställningen på taket var slut fortsatte jag och mitt gäng festen på ett hotellrum. Eller festen och festen. Vi var samtliga ganska stukade efter intensivt festivalande. Men vi höll så god min vi kunde samtidigt som vi tvingade i oss den tioprocentiga alkoläsken Four loko.
Ett stukat gäng dricker Four loko. Oscar Michanek, Ingrid Altino och Moa Wallin.
Sedan fick sig min bild av mig själv som Göteborgsorakel en ny törn. När vi skulle ta oss till festivalområdet höll jag nämligen på att leda oss till Hisingen ännu en gång. Mitt anseende räddades något av att en lokal tant som upptäckte vår förvirring berättade att de just dragit om spårvagnslinjerna och att de numera är helt obegripliga.
Ett plötsligt ösregn tvingade oss att ta ett pit stop på Jerntorgets Brygghus, Andra Långgatans okreddigaste bar, innan vi kunde ta oss fram till festivalen.
I vip-området träffade vi en person som vi kan kalla ”En känd svensk man” eftersom jag inte vill hänga ut honom. Han var på ordentligt festhumör och levererade citat eller citat. Han sa bland annat att han skiljt sig tidigare i år men att han inte tagit av sig ringen förrän nu lagom till Way Out West och att han skulle kunna tänka sig att ha ”en trekant med Titiyo och vem fan som helst”. När jag frågade vad hans rekord i att ha sex med många personer vid samma tillfälle är svarade han ”Jag har inte haft en threesome… än”.
Även den här kvällen avslutades på Lounges. Och ja, vi fick gå in köksvägen igen.
På tåget hem hände något som ödelade min helg minst lika mycket som Moa Wallins kommentar om min Big Mac Bacon-andedräkt. Det började nämligen dyka upp insta stories från vänner som sett Håkan Hellström spela live dagen innan. Trots att framträdandet ägde rum på Oscar Wallbloms 40-årsfest och att jag inte hade haft någon möjlighet alls att bli bjuden dit kunde jag inte låta bli att bli genuint ledsen av fomo. Sedan sänkte Android-Mona mig ännu mer genom att säga "Du ser ut som jag mår just nu".
Jag förstår inte vad fan hon menade?
