Låt Nöjesguidens webbredaktör Frasse Levinsson påminna dig om några av de oviktigaste händelserna från veckan som gått.
Vilken vecka vi har haft. Folk har swishat hamnarbetarna utan att riktigt veta varför, Paradise Hotel-maskineriet har vevats igång igen, Horace Engdahl har sparkats ur Nobelkommittén och folk har vräkt i sig semlor. Dessutom har två svenska konstärer fått miljonbidrag för att göra konst som riktar sig till fåglar, maskar, skalbaggar och svampar. Men det är ett par andra händelser vi ska uppehålla oss vid idag. Och ni, ni hänger med.
Patrik Lundberg och Aris Fioretos runkande
I början av året lämnade krönikören Patrik Lundberg Aftonbladet för hans Expressen. Jag minns hans välkomstintervju mycket väl. Han manifesterade sin kärlek till språket genom att parafrasera en låttext från Håkan Hellströms då precis utgivna skiva. ”Språket och jag är som två boxare i sista ronden. Vi håller om varandra för att inte falla”, sa Patrik Lundberg. Jag kommer ihåg det här därför att det var så komiskt att han våldförde sig på språket i sin kärleksförklaring till det. Det är säkert korrekt att Patrik som är en skrivande människa tar stöttning av språket i många lägen. Men på vilket sätt tar språket stöttning av Patrik Lundberg? Varför behöver det honom för att inte falla?
Nu har han gett språket ännu en högerkrok, för att fortsätta med boxningsterminologin. I veckan skrev han en krönika om myten att svenska barnböcker är politiskt korrekta och tillrättalagda. Ämnet tänkte jag lämna därhän. Det jag vill fokusera på är följande mening ur Lundbergs krönika: ”Aris Fioretos runkar på huvudet och tillägger att ”det som gör litteraturen bra är ofta det tvivelaktiga”.
Håll era hästar. Jag vet mycket väl att ordet ”runka” ursprungligen betyder ruska. Henning i Per Anders Fogelströms roman Mina drömmars stad arbetade till exempel som sumprunkare i hamnen vid Slussen. Hans arbetsuppgift var att gunga en fiskebåt under natten för att syresätta vattnet som fångsten låg i så att inte fisken skulle dö. Men en av skillnaderna mellan Henning och Patrik Lundberg är att Patrik Lundberg inte lever på 1800-talet. Därför är det obegripligt att han använder sig av ordet ”runkar” i det här sammanhanget. Han vet ju om vilka associationer ordet väcker för i stort sett varenda nu levande svensk. Jag undrar om det är hans go to-ord i vardagligt tal också. Låt säga att han varit på Tössebageriet och frågat efter semmelwraps, men att de tyvärr var slut. När han ska återberätta detta för en bekant, säger han då "Jag frågade om de hade några semmelwraps kvar, men hon i kassan bara runkade på huvudet"? Jag har väldigt svårt att tro det. Så varför poserar han på det här viset i text?
Magnus Betnér lever fortfarande i år 2006
På tal om svunna tider har Metro anställt Magnus Betnér som krönikör. Fram till häromdagen hade jag inte konsumerat Magnus stand up sedan jag gick i högstadiet. Då var jag ganska förtjust i honom. Därför blev jag ganska förvånad över vad han förvandlats till när jag ramlade över ett klipp från hans senaste turné på Youtube. I klippet skämtar han om att han nuförtiden inte vet om han vågar skriva ”Kram” i slutet av sms längre. ”Nuförtiden måste man skriva ’kram med samtycke’. Det har tygpåsarna bestämt”, eller någonting i den stilen, säger han.
Därför var det betryggande att läsa hans första krönika i Metro och förstå att tiden på många andra sätt har stått still för Magnus Betnér. Väldigt still. Texten handlar om att man måste få skämta om allt.
”Jag tycker det är oerhört fånigt att bli kränkt av att Mohammed ritas av som en rondellhund”, skriver Magnus Betnér. Det tycker vi andra också. Eftersom det är 13 år sedan någon hörde talas om en rondellhund senast. Det är som att man frös ner Magnus Betnér år 2006 och tinade upp honom nu. Det får mig att tänka på boken Han är tillbaka av Timur Vermes, där Hitler vaknar upp med huvudvärk i Berlin år 2011. Folk känner igen honom, men de tror naturligtvis att han är en skojare. Så han blir en Youtube-sensation och får sitta med i morgonsofforna. Trots att det är den riktige Hitler. Lite så tänker jag mig att Magnus Betnérs fortsatta krönikerande i Metro kommer att bli. Under de kommande månaderna kommer vi få se Magnus Betnér ifrågasätta regeringen Reinfeldt, skoja om fågelinfluensan, den finska hårdrocksgruppen Lordi och Maria Borelius. Kanske säger han också ett par väl valda ord om avrättningen av Saddam Hussein. Vi kommer att ta honom för en Magnus Betnér-imitatör. Men det är den riktige Magnus Betnér som just väckts till liv efter att ha legat nedfrusen sedan 2006.
Skådespelarna i svenska Skam vill absolut inte att svenska Skam jämförs med Skam
På tal om En skam för Sverige. På lördag har SVT:s nya ungdomsserie Eagles premiär. När huvudrollsinnehavarna blev intervjuade av Aftonbladet inför detta ville ingen av dem höra talas om några likheter med Skam. Den ena var ”jätteskeptisk” till jämförelsen. Den andra sträckte sig till att det var en ”farlig” jämförelse att göra. Vi kanske ska påminna oss om hur det såg ut på SVT Nyheter inför att serien skulle spelas in.
Jag förstår inte varför skådespelarna envisas med att hävda att den här serien inte på något sätt har någonting med Skam att göra när det är uppenbart att så här fallet. De påminner om barn till kända föräldrar som inte kan föreställa sig att deras föräldrars kändisskap gynnat dem det minsta.
Konferensrumskärleken i Let's Dance
Det är något komiskt med att det är så tydligt cynikerna på produktionsbolaget Mastiff bestämt sig för att tvinga fram en ny Let's Dance-romans genom att para ihop Sigrid Bernson. som nyligen blivit dumpad av Samir Badran och Robin Bengtsson, som precis brutit förlovningen med sin fästmö. Om kärlek uppstår så föddes den i ett konferensrum. Man hade velat vara en fluga på väggen under det mötet.
Skyltfönsterlunchen som dansade en eftermiddag
På torsdagen försökte NK marknadsföra sin nya saluhall genom att utannonsera en influencerlunch i varuhusets skyltfönster. Tanken var att Michaela Forni och Selam Fessahaye med vänner skulle äta lunch inför allmän beskådan. Men tilltaget blev så hånat att det ställdes in samma kväll. För er som känner er snuvade på konfekten och ändå vill se Michaela Forni äta lunch rekommenderar jag att ni bokar bord på Brillo.
