Johan Jureskog är aktuell med två nya hamburgare på McDonalds. Frasse Levinsson, som är sur över att han inte blev döpt till McDonalds, har lagat en av dem tillsammans med honom.
Inför det här mötet har jag tänkt mycket på Johan Jureskog. Han är ju, vad ska man säga... lättantändlig? Första gången och hittills enda gången jag pratade med honom var när jag jobbade på Aftonbladet. Det var i samband med hans förra hamburgerkampanj. En person på Facebook hade skrivit att en av hamburgarna såg ut som ett roadkill, varpå Johan Jureskog tog bort sitt Facebookkonto. Johan bad att få ringa upp senare när jag fick tag i honom. När han väl gjorde det hade han förberett en 30 minuter lång monolog om hur mycket slask det är i sociala medier och att näthataren kunde komma ner till AG eller Rolfs kök så att de fick prata ansikte mot ansikte.
Därför är jag nästan lite rädd när jag ska laga Johans egna hamburgare under övervakning av honom i köket i McDonalds svenska huvudkontor i Skärholmen. Jag vill absolut inte att han ska flippa på mig, även om det kanske hade gjort den här texten till roligare läsning. Han är så respektingivande att jag är beredd att offra konsten på den goda stämningens altare.
– Frasse? Det är en annan hamburgerkedja, säger han när vi tar i hand.
– Jag har aldrig förlåtit mina föräldrar för att de inte döpte mig till McDonalds, svarar jag,
Jureskog skrattar. Puh. Bland de andra som fått en guldbiljett till hamburgerfabriken finns kända ansikten som Mange Schmidt, Nille af Ekenstam och Mathias Sjödin från Kingsize Magazine. Det första vi ska titta på är bageriet. Vi leds genom korridorerna till ett konferensrum med heltäckningsmatta och panoramafönster med utsikt över de löpande banden där 25 000 hamburgerbröd i timmen tillagas. Degen åker på bandet i formar till ett jäsrum där de får vila i en timme. De färdiga bröden passerar en liggande bandsåg där de klyvs. Sedan frys de ner. Innan de skickas ut till restaurangerna körs de genom en metalldetektor för att kontrollera att det inte hamnat några skruvar i dem.
– Det är som att titta på eld eller hav, säger Mange Schmidt.
Gruppen instämmer i att det är en hypnotiserande syn.
– Det är som Kalle och chokladfabriken, säger Willy Won... Johan Jureskog.
Efter att vi fått en genomgång av bageriets historia är det dags för eldprovet. Vi ska få laga Johans nya hamburgare Miami. Den innehåller grillad paprika, pommes pinnes, extra långa baconskivor, koriander- och limesalsa, bataviasallad, Chipotle- och limeaioli och guacamole. När Johan presenterar ingredienserna referar han till den sistnämnda som "guccan". Det lyser i ögonen på honom när han säger det. Jag förstår att han är stolt över att han är en person som använder ordet "guccan".
– Och eftersom att ni är några bloggare här vill jag säga att den här hamburgaren absolut inte ska wrappas upp. Den kommer inte att se ut som på bilden. Den ska ätas i pappret. Vi är ute efter en street food-ish-känsla här, säger han.
Det är fyra månader sedan road kill-gate, men Jureskog har den färsk i minnet.
Mange Schmidt plåtar Johan Jureskog.
Trots att vi egentligen bara ska rosta bröd och stapla ingredienser på varandra tar samtliga i gruppen uppgiften på största allvar. Man vill inte misslyckas inför Johan. När turen kommer till mig är jag fylld av samma nervositet som när jag var liten och mamma bestämde att jag var aningen för gammal för att inte kunna knyta skorna själv och tvingade mig att sitta på en trappa och knyta tills jag klarade det.
Jag får en svajig start. Jag råkar applicera chipotle- och limeaiolin på toppbrödet i stället för bottenbrödet och tvingas rosta ett nytt bröd. Resten av ingredienserna lyckas jag stapla på varandra utan större bekymmer, men när Johan ber mig att "bara wrappa ihop pappret" tar rädslan överhanden igen. Jag är rädd att det ska slå slint i skallen på honom om jag inte "wrappar" ihop pappret rätt.
Men efter några misslyckade försök och en lite för tydlig instruktion av Johan är burgaren inslagen utan att jag har fått någon hårtork.
Min egenstaplade hamburgare.
Efteråt slår jag mig ner med Mange, Mathias, Nille och Johan. Nu ska ingredienserna synas i sömmarna. Någon gillar hettan från chipotle- och limeaiolin. Jag funderar på om jag ska säga något om att "guccan" är god, men låter bli. Jag bottnar inte i att säga "guccan". Jag bottnar inte i att prata om mat överhuvudtaget. Jag kan ingenting och förblir därför tyst medan jag tänker på att jag nu sitter på McDonalds och räds att jag inte är finsmakare nog att uttala mig om ingredienserna.
Vi konstaterar gemensamt att hamburgaren är mycket god innan samtalet glider in på annat. Det är som den där sista ölen på en grabbig förfest innan allt mynnar ut i att handla om sex. Mange berättar att han gjort en Big Mac från grunden hemma. Nille pratar om att det har blivit vanligare att sportbarer visar amerikansk fotboll. Mathias pratar om när han var med och lanserade en ny version av Göteborgs Rapé, varpå Johan flikar in att han hade som nyårslöfte förra året att aldrig sluta snusa. På bordet står en såsorgel bestående av McDonalds standarddipsåser plus dressingarna från de nya hamburgarna upphällda i skålar. Jag är stolt över att jag är en person som använder ordet "såsorgel".
Innan det är dags att bege sig hemåt får jag en goodiebag med 5 vykort med McDonaldsmotiv och Johan Jureskogs egna morakniv. Att ge bort knivar i present betyder som bekant otur. Trots att jag offrade konsten på den goda stämningens altare kom han åt mig ändå. Well played, Jureskog.
