Dagens datoreffekter är så pass avancerade att de kan väcka filmstjärnor från de döda. Men vad bär det för konsekvenser för morgondagens film och tv?
“What the fuck is up, Coachellaaaaa?” ropade Tupac Shakur från Coachellafestivalens största scen 2012. Att östkustrapparen hade skjutits ihjäl 16 år tidigare hindrade honom inte från att äga scenen.
Tupac-hologrammet var vår generations Skynet. En påminnelse om att teknik och etik inte alltid går hand i hand.
Sex år senare använder Martin Scorsese avancerad datorgrafik för att föryngra både Al Pacino och Robert De Niro med en sisådär 40 år till Netflix-filmen The Irishman. Samtidigt på bio jagar Will Smith sig själv i Gemini Man. Och nästa år spelar James Dean en av huvudrollerna i Vietnamkrigsfilmen Finding Jack, trots att han har varit död i 64 år.
Det är oklart om 3D-animerade datoreffekter har passerat en teknisk gräns, eller om det är film- och tv-skaparna som har passerat en moralisk. Vad händer med vår kultur när datoreffekter kan hålla stjärnor unga för evigt, eller ännu värre – väcka dem från de döda?
Uttrycket uncanny valley brukar användas när man vill förklara vad som känns fel med datorrenderade människor utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Oavsett om renderingen är detaljerad och högupplöst så finns det i princip alltid någon liten detalj som gör att kroppen framstår lika själlös som en skyltdocka. Men kritikernas varma mottagande av The Irishman hintar om att tekniken nu har passerat uncanny valley.
Överallt tycks datormänniskorna välla fram. I tv-spelet Death Stranding spelar The Walking Dead-skådisen Norman Reedus huvudrollen. Eller, hans röst och digitalt återgivna kropp gör i alla fall det. Spelets mellansekvenser mäter in på närmare tio timmar – motsvarande en vanlig tv-säsong – och Norman Reedus ser ut som han alltid har gjort, med undantaget att datorversionen är lite piggare och aningen yngre än det 50-årige originalet. När man sitter med en 3d-renderad version av en skådis är det förstås lockande att plocka bort en rynka här och några grå hårstrån där. Frågan är vad det får för konsekvenser.
Nyligen läckte nyheten att ensemblen i evighetssåpan Våra bästa år inte har fått sina kontrakt förnyade. Serien som sänts i över 13 000 avsnitt sedan 8 november 1965 var nedläggningshotad. Vad vore bättre labbmiljö för en tv-produktion med datorkloner än tv-världens perpetuum mobile?
Nog kvarstår ett par moraliska och konstnärliga gränser innan vi är där. Men det är uppenbarligen något som är möjligt, och det är garanterat en tanke som tv-jättarna (Disney i synnerhet!) redan har lekt med. Vem vet, i säsong tolv av True Detective kanske Marilyn Monroe och Heath Ledger spelar snutduon.
Det är möjligt att vi har lämnat uncanny valleys obehagliga skyltdockor bakom oss. Men vad gör det när vi i stället är omgivna av lik?
Läs även: "Så blev pajasen en psykopat"
