Det är töntigt att inleda en film om kreativitet med en närbild på en cigarett som symbol för den kreativa processen. Vad värre är legitimerar Hermann Vaske filmen Why are we creative med ett skamlöst namedroppande som nästan perverst kretsar kring amerikanska celebriteter.
Mig veterligen har inte amerikaner patent på kreativitet, men eftersom det i huvudsak är de som intervjuas, är det indirekt vad filmen föreslår. Filmens (tyska) regissör, Hermann Vaske, står och trampar på ett pressområde i Hollywood, när regissören Quentin Tarantino dyker upp i egen hög person. Tarantino stålsätter sig för att avfärda journalisternas frågor, men Vaske är förberedd. ”Jag har bara en enda fråga”, säger han och fortsätter hastigt ”Varför är du kreativ?”
Det visar sig vara en alltför komplex fråga att besvara i en handvändning, och eftersom Vaske har lyckats fånga den svårflirtade regissörens intresse går han med på att låta sig intervjuas efteråt. Quentin Tarantino känns å ena sidan självklar att involvera i raden av intervjuobjekt, å andra hopplöst förutsägbar. I vintras föreslog en vän att Tarantino är världens bästa b-filmsregissör, efter att vi konstaterat att hans filmer är outhärdliga att se om: skådespeleriet är vid en närmare granskning som regel besvärande och hans karaktäristiska överraskningsmoment har spelat ut sin roll. På frågan som utgör Vaskes premiss, svarar Tarantino slutligen: ”Om jag har nåt av det, så beror det på att jag fick det innan jag föddes.” Vad betyder ens det? Det undrar Vaske också. ”Som en gåva?”
”Just precis. För att vi ska vara värdiga den måste vi göra nånting av den.”
Jag är inte säker på att förutsägbarhet är rätt ramberättelse för en film om kreativitet. För att ha undersökt en tematik med en enda kategorisk frågeställning i över 25 år, är slutsatsen, där den överhuvudtaget existerar i singular, förvånansvärt mild. I sin helhet erbjuder filmen ändå flera tänkvärdheter, som blir mest intressant när Vaske vågar sig ut på djupt vatten, i resonemang som han närmar sig intuitivt. Det gäller inte minst förslaget att ”kreativiteten härrör från våra djupaste rädslor och farhågor”. Det är en idé med förbehåll, men framförallt är den intressant. När idéer verkligen undersöks just så, nyfiket och oförblommerat, kan stor och oförställd konst uppstå. Om det säger David Lynch ”Det finns inget mer spännande än att ta en idé från det abstrakta och förverkliga den till det materiella […] Man kan skapa en ny värld.” – ett för filmen ovanligt kärnfullt påstående som leder filmen in i andra akten. Där öppnar Vaske för kreativitetens och konstens potential att användas som vapen för att förändra världen. Pussy Riot-medlemmen Mariya Alyokhina kämpar mot den ryska regimens hyckleri och framhåller nitisk förberedelse som den viktigaste ingrediensen för varje aktion, medan en annan folkkär artivist, Ai Weiwei, poängterar sin konstnärliga position som ett hot mot samhällets grund, ja det är varje konstnärs uppgift att utmana status quo.
Ändå visar det sig vara modedesignern Vivienne Westwood som erbjuder en av filmens (sporadiska) tankeställare, när hon utan att röra en min hävdar att politik är ett ängsligt skådespel för gallerierna, medan ”det enda som kan förändra något överhuvudtaget är kulturen.”
Ironiskt nog är de över 50 intervjuerna som kläms in på 90 minuter, både filmens styrka och svaghet. Antalet sällar förstås automatiskt filmen in i kategorin ”kvantitativ undersökning”, men med en så intressant frågeställning förväntar man sig mer än rubriker – flera av dem potentiella kandidater för ett genomgripande kapitel in i det fantasieggande abstrakta okända.
Värst blir filmen när Stephen Hawking får komma till tals och hasplar ur sig ”Kreativitet är en förutsättning för forskning”. Problemet är förstås inte att Hakwing & Co formulerar självklarheter, utan Vaskes oförmåga att ställa vettiga följdfrågor i över 25 års tid.
