I otaliga filmer, tv-serier, böcker och låtar stöter vi på hjältar och hjältinnor som befinner sig i flera av livets dramatiska skiften, inte minst arbetslöshet. Men hur avbildar egentligen dessa berättelser vår vardag?
Det är svårt att börja om. Att riva ned vardagens säkerhet och trygghet i syfte att bygga något nytt. Att överge det som varit och, kanske, ta sikte mot en ny dröm. I modern tid symboliserar inget nödvändigheten att börja om lika tydligt som arbetslöshet. Inte minst i fiktionens värld. I otaliga filmer, tvserier, böcker och låtar stöter vi på hjältar och hjältinnor som befinner sig i flera av livets dramatiska skiften, särskilt arbetslöshet. Men hur avbildar egentligen dessa berättelser vår vardag? Under 2016 fick 231 871 personer a-kasse-ersättning i Sverige. Det är 231 871 berättelser om försök, idéer och drömmar om att hitta en ny väg i livet. Hur väl speglar fiktionen dessa historier, egentligen?
Blickar vi utomlands syns snart ett antal tydliga mönster i berättelserna om människor som mist sina jobb, sin trygghet. Den allra vanligaste och mest förekommande arketypen är framgångssagan, från rännstenen till samhällets toppskikt. Ett tydligt exempel är filmen Pursuit of Happiness från 2006 med Will Smith i huvudrollen som den blivande miljardären Chris Gardner. Historien följer en arbetslös affärsman som investerat sina sista besparingar i en ny typ av skelettscanners. Hans förhoppning är att rädda sin familj och inte minst sin lille son ur fattigdom. Bilden av ett utanförskap tar form där Gardner och hans son helt utelämnas till arbetsmarknadens och den globala ekonomins tvära kast. När filmen, i sin upplösning, visar hur den kämpande Gardner till slut får rätsida på tillvaron, genom att på egen hand tillskansa sig en oavlönad praktikplats, är det på samma gång en heorisk bedrift och ett bevis på den amerikanska drömmens ambivalens. Du är din egen lyckas smed, trubbiga verktyg och yttre faktorer till trots. Ingenstans – tycks det – finns ett system eller en samhällsinstans för Gardner att ta spjärn mot. Myndigheterna representeras istället i rollerna som ett illvilligt skatteverk och ett oresonligt rättssystem.
En liknande ambivalens går även att skönja i Ivan Reitmans Up in the air från 2009. En välverserad George Clooney, kuskar land och rike runt i syfte att utföra sin raffinerade specialtjänst: ge folk sparken. Perspektivet skiftar aldrig utan följer konsekvent den latent krisande konsulten och hans försök att rättfärdiga sitt karriärsval. Som om alternativet vore för smärtsamt, att på riktigt få följa de hundratal Clooney avfärdar från sina arbeten, sina inbillat säkra anställningar och framförallt sina utstakade framtidsplaner. Budskapet är tydligt, arbetslösheten är ett skräckscenario, en återvändsgränd. Vår huvudpersons enda verktyg för att rättfärdiga sitt agerande är att fokusera på sin egen materiella välfärd – den ultimata motsatsen till de avskedades hopplöshet.
Mönstret upprepas i Office Space av Mike Judge som istället för att berätta avskedningskonsultens mörka historia tar parti för en trio understimulerade it-tekniker och deras leda. Här står kontormiljöns och företagskulturens bisarra byråkrati och underliga karaktärer i fokus. Inte minst i det motsägelsefulla i hur samtliga av filmens karaktärer tycks avsky sitt jobb, men likväl fruktar nedskärningar och uppsägningar. Så till den milda grad att våra huvudpersoner snart sjösätter en plan att med hjälp av ett dataprogram stjäla små, omärkbara summor av företaget. En plan som givetvis går i stöpet med komiska effekter. Arbetslöshetens överhängande hot kräver sin komiska bitterhet och understryker återigen hur den amerikanska fiktionen sätter likhetstecken mellan arbetslöshet och en fara för existens.
I svensk fiktion ter sig saker annorlunda. Visst syns social utsatthet, ångest och arbetslöshetens desperation, men till skillnad från sina amerikanska motsvarigheter drar filmens och tv-seriernas arbetslösa hjältar i Sverige snarare mot det extrema. I dramaserien Tusenbröder från 2000-talets början följer vi tre manliga vänner i ekonomisk utsatthet. En målarfirma fallerar, lån och räkningar skall betalas och ganska snart tar handlingen en dramatisk utveckling med bankrån, konflikter och en dalande färd ned i den undre världen. Det är en revanschutveckling i linje med den vi ser i Office Space där yrkesverksamma män tas ifrån sitt syfte eller sin möjlighet att försörja sig. Men där amerikanska skildringar ställer arbetslösheten i ett ljus av oro och hopplöshet presenterar Tusenbröder snarare en slags manlig fantasi. En smutsigt mörk och romantisk bild av bankrånarens öde som tillika helt och hållet bygger på en slags handlingskraft, på målmedvetenheten att röra sig framåt.
Tusenbröder har även sin motsats i filmen Äta sova dö från 2012. Här följer vi Raša, en tjej i 20 årsåldern som blir uppsagd från sitt arbete på en grönsaksfabrik. Om de amerikanska skildringarna av arbetslöshets metodiskt befriats från bilder av samhällets instanser för de utsatta, reser Äta sova dö rätt in i ett socialt skyddsnät. Det är ett rått porträtt av ett ofta kämpigt livsöde men på samma gång en hoppfull kärleksförklaring till en svensk vardag. Till de som kämpar på, som söker jobb och fyller i kassakort för att de vet att en bättre morgondag väntar.
Det visar inte minst hur bilden av arbetslöshet i den svenska fiktionen skiljer sig mot den amerikanska. Dels på sina aspirationer om realism och i sitt mod att väja för det spektakulärt avvikande- men kanske framförallt i sin nationella självbild. Social och ekonomisk utsatthet finns i allra högsta grad även i Sverige men vår fiktion speglar samtidigt en trygghet, hur sociala skyddsnät finns, hur det omvälvande mista ett arbete inte behöver innebära ett slut. Med social välfärd och a-kassa färgas med andra ord våra filmer till att innehålla en annan nationell självbild. Ett självförtroende. En trygghet. Och i grunden finns kanske inget viktigare när vi tvingas göra det svåraste som finns: att börja om.