Foto: Sofia Rönnkvist

Festivalen Gården tog inget järngrepp om Göteborg

16:38 7 Jun 2019

Löften om sommarvärme, rykten om dålig biljettförsäljning och makalösa återföreningar. Mycket var det som infriades när Gården tog över Trädgårdsföreningen.

Mot slutet av februari i år dök det upp ett mail  i min inkorg med information under embargo. Denna då tillfälligt hemligstämplade nyhet handlade om festivalen Gården, en omarbetad och utvecklad version av 2018 års Garden. Med namn som Tame Impala, Princess Nokia, Sarah Klang och liknande var det som att ruskiga februari plötsligt inte kändes lika farligt längre. Juni kunde inte komma snart nog, och en vän till mig frågade mig till och med samma dag om nyheten om festivalen ens var på riktigt.

Så bra verkade alltså Gården på pappret att det knappt gick att tro att det var sant. Den idylliska miljön som är Trädgårdsföreningen och den betydligt mindre idylliska och mer skräniga miljön som är Trädgår’n lät som en perfekt plats, som Way Out West fast mer sagolikt. Och visst fanns det fler klara paralleller att dra till Way Out West, så som namnen på deras line-up och biljettpriset som de flesta behövde ta sig en funderare över.

Dagarna innan festivalens start hade nedräkningen kantats av både motgångar och framgångar. Kali Uchis och Princess Nokia hade ställt in, biljettpriserna och åldersgränserna hade sänkts men vädret verkade i alla fall vara på arrangörernas sida. Strålande sol och den första riktiga sommarvärmen utlovades och under förmiddagen på onsdagen, festivalens första dag, infriades det med råge. I en soldränkt park med glittrande vattendroppar från fontänen äntrade förväntansfulla besökare området.

Det blev dock en lite väl slö start på festivalen. Området kändes lite väl tomt lite väl länge och inledande Vita Bergen fick spela för lite för få människor. Pond lockade inte heller de särskilt mycket publik, medan MorMor och Yaeji ändå fick till en härlig stämning bland den löst packade skaran människor som såg dem. Just det var en återkommande, om än skön, verklighet på de flesta konserterna. Inte en enda gång var det dåligt med utrymme att röra sig i publiken, eller någonstans för den delen. 

Förutom artistbokningarna hade Gården även lyckats få dit några av Göteborgs mest omtyckta restauranger. Gabriel från Feskekôrka stod och öppnade ostron och hällde upp mousserande, Jinx langade ut sina legendariska buns från en foodtruck och Grano bjöd på mexikanskt istället för italienskt eller svenskt. För inte helt orimligt summor pengar kunde en alltså äta sig igenom några av de bästa ställena i staden med rekordkort gångavstånd. Även detta bidrog till den tidigare nämnda lyxiga känslan, och att även lyfta in de kulinariska stjärnorna från Göteborg under festivalen kändes som ett lyckat och roligt grepp. Göteborgarna är ju faktiskt inte bara duktiga på musik.

Men det ska inte stickas under stol med att det var en stor dragningskraft under festivalen. Många lockades till de lokala bokningarna så som Beverly Kills, Terra och Rome Is Not A Town som spelade under efterfesterna på Pustervik. Kanske inte riktigt lika många som under onsdagskvällen ändå fyllde området framför Tame Impala avslutande spelning på området, men lokalpatriotismen märktes. Att lägga dessa senare spelningarna på Pustervik dock istället för inne på Trädgår’n var lite förvirrande, men när det runt klockan tio tydligen vankades studentfest där var det bara att börja ta sig tvärs över staden. Genren dessa banden på efterfesten rörde sig inom passar på något sätt ändå bättre hemma på Pustervik måste jag medge.

Dag nummer två av festivalen bjöd på ännu varmare väder än gårdagen, och även fler besökare. De grusade gångarna runt fontänen och de gröna gräsmattorna kändes för första gången lite trånga, men det var först framåt kvällen. Ester som inledde dag två fick nämligen hänföra alldeles för få med sina färdigheter på xylofon, och Deerhunter spelade inför en spridd skara på stora scenen. Först när Sarah Klang skulle ta ton och den rockigaste akten i form av Shame stod på scen var det någorlunda med intresserade på plats. 

Hela tiden hängde det dock i luften att de flesta gick och väntade på att klockan skulle slå tio. Då var det nämligen dags för den upptrissade återföreningen av indie-bandet Bad Cash Quartet. Efter en festivalupplevelse som inte riktigt tagit en med storm utan snarare med lugn och lyx kändes de slitna luggarna hos Bad Cash Quartet som Gårdens pièce de résistance, deras kvitto på att de lyckats göra något magiskt. För första gången verkade folk faktiskt även köa till en spelning, vilket kanske inte riktigt hade behövts. Men bra var det, och ytan framför scenen var full med folk i trettioårsåldern som upplevde gamla glansdagar. Armar dunkade med i luften nästan konstant och det hela kändes som ett lyckat avslut ändå.

Om det blir något nästa år för festivalen är dock osäkert. Det ryktades om att biljettförsäljningen gått dåligt och att lite för många gratisbiljetter hade delats ut för att vara sant, vilket kändes rimligt med tanke på den luftiga tillvaron en ständigt befann sig i. Jag kunde inte låta bli att tänka att det kändes som en för priviligerad tillvaro att ständigt ha så mycket utrymme att röra sig på under en festival. Gårdens bokningar var helt enkelt inte klockrena nog för att dra dit den köpstarka folkmassan de nog hade räknat med, men för de som faktiskt var där var det nog ingen som gick med med en sur min. Sommarvärmen kom ju trots allt för första gången till Göteborg, och vi fick i lugn och ro se bra band och artister medan vi nöjt utav solen.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!