Feminism som ursäktar sexism

American Apparels vd och grundare Dov Charney.

Den senaste tiden har det pågått ytterligare en debatt kring klädföretaget American Apparel, en debatt som denna gång startade med att en klassiskt sexistisk reklambild för företagets kjol ”Mini” publicerades. Reklambilden vars fokus inte ligger på kjolen utan på den framåtlutade tjejens trosa och halva skinkor har rättmätigt blivit anklagad för att vara sexistisk och objektifierande. Det är inte första gången American Apparel publicerar bilder av detta slag, som sedan blir rejält omdebatterade och kritiserade. Men denna gång har kontroversen lämnat ursprungsämnet för att övergå till någon slags kritik mot de som kritiserar bilden.

I början av april drog debattstormen igång och det har skrivits vilt i diverse medier om huruvida bilden är sexistisk eller inte. Den 27 april publicerade Genus-fotografen ett inlägg på sin blogg som bestod av en intervju med en tidigare AA-anställd, som berättade om hur hon blivit sexuellt utnyttjad i samband med fotograferingar för reklambilder till företaget. American Apparels vd och grundare Dov Charney har även blivit anmäld ett antal gånger för sexuellt utnyttjande i samband med andra fotograferingar för företaget.

Något som gör mig illa berörd är att mycket av det som har skrivits kring ämnet har sett ut som ett desperat försök att försvara AA och deras sexistiska bilder. Många har försvarat bilderna ur något slags feministiskt perspektiv, med en feministisk agenda, genom att vända kritiken mot de som kritiserar. En vanlig kommentar är att de halvnakna tjejerna på bilderna bara är kåta och vill ligga. Att kritiken mot bilderna alltså skulle bli till ett ytterligare, eller en annan form av, förtryck. Att vi genom att se och uppmärksamma det sexistiska förtrycker kvinnans sexualitet.

Personligen tycker jag inte att tjejerna ser särskilt kåta ut, de ser alla obekväma och lite smått vettskrämda ut. Men ja, tjejer är kåta och vill ligga (och har exakt samma drifter som killar) men i reklam och media är det på olika villkor. Under många reklamrelaterade omständigheter är en kvinna och hennes kropp till för andra som är kåta, hennes kropp är till för betraktaren. Tjejerna på American Apparels bilder och deras kroppar är där i syftet att sälja en kjol eller en trosa, inte för att de är askåta och vill ligga och gör ett genuint självvalt uttryck för det. American Apparels bilder är liksom de flesta andra reklambilder tagna för att tillfredsställa den manliga blicken. 

Att män och kvinnor porträtteras på helt skilda sätt i media är ett faktum. Jag skulle vilja säga att American Apparel är ett ärkeexempel på det. Kvinnorna på deras bilder är alltid undergivna, halvnakna och i diverse utmanande sexuella poser, detta samtidigt som männen oftast står rätt upp och ner i en t-shirt för att sälja just en t-shirt. Bilderna på kvinnorna säljer deras kroppar och inte plaggen. De som påstår att bilderna är revolutionerande eller kontroversiella, kan genast gå in på Pressbyrån och slå upp valfritt modemagasin, bilderna är schablonartade och ser ut som de flesta reklambilder gör – en kvinna halvnaken och slav under den manliga blicken. Det känns dessutom som en väldigt ogenomtänkt idé att de objektifierade tjejerna är genuint kåta när en har läst på om hur AA:s fotograferingar ett flertal gånger faktiskt har gått till. 

Jag blir upprörd och besviken på de inlägg som har skrivits kring ämnet ur något slags hitte-på-feministiskt perspektiv. De är enbart som ett försvar av AA:s högst sexistiska bildspråk. Ett bildspråk som inte representerar frigörande av kvinnans sexualitet, utan endast fungerar som en sexualisering av och ett maktutövande över kvinnans kropp.