EuroPride med Saga Becker

Snart breder regnbågen återigen ut sig över stockholmshimlen. Vi pratade Pride, politik och transfobi med multitalangen Saga Becker.

EuroPride arrangerades för första gången i London 1992 och stafettpinnen har genom åren vandrat mellan olika europeiska länder. Sverige och Stockholm Pride har varit värdar två gånger tidigare, första gången 1998 och andra gången 2008. Nu, tio år senare är det dags igen och denna gången är även Göteborg och West Pride med som värdstad. Skådespelerskan Saga Becker, bland annat känd för att vara den första transpersonen att vinna en Guldbagge (Bästa kvinnliga huvudroll, 2015) är konferencier för den officiella invigningen.

Hur peppad är du över att få ha rollen som konferencier under årets invigning?
– Det känns som en ära. Det är väldigt mycket folk, så jag undrar ju lite vad jag gett mig in på. Men det ska bli fett kul. Det blir en utmaning att hitta en jämn balans mellan att vara peppande, politisk och bara soft. Det är ett så viktigt år i år också, det är valår och det händer massor på det politiska planet. Det känns som att klimatet i vanliga svenne-Sverige aldrig har varit så här politiskt någonsin.

Hur ligger Sverige till inom hbtq-frågor jämfört med andra europeiska länder?
– Jag tror att Sverige ligger i framkant, men jag tror också att vi är väldigt bra på att dunka oss själva i ryggen och tro att vi är bäst. Vi är väldigt bra här, i alla fall i vissa storstäder och på vissa ställen runt om i landet. Men det finns fortfarande hatbrott och diskriminering i vardagen. Jag har personer i min närhet som inte får jobb, personer som utsätts för hot, hat och våld varje dag. Vi är väl bra på väldigt många grejer men samtidigt är det långt kvar. Kampen är inte slut.

Vad får man inte missa i Stockholm under Pride?
– Det är valår, så det kommer vara otroligt intressanta paneldebatter på Kulturhuset. Det pågår ju hela veckan. Har man tid så tycker jag att man ska gå på så mycket som möjligt. Mycket är gratis också. Sen tycker jag att det är kul att bara hänga på Kulturhuset. Man träffar folk och det är skön stämning. Paraden får man inte missa. Den går jag varje år och det är något av det peppigaste på hela året.

Hur är stämningen?
– Jag tycker att den brukar vara helt fantastisk. Jag brukar alltid jobba så himla mycket under Pride, med olika paneler och sånt. Då brukar paraden få vara den stunden då jag bara släpper allt och får vara mig själv.

Vad ser du fram emot mest?
– Jag kommer att vara med i lite olika grejer. En del litterära paneldebatter, och sen kommer vi att ha en grej med Pride Ung på fredagkvällen. Jag släpper en antologi 20 juli (Hetare, red anm) med en massa andra så vi kommer att ha bokquiz, högläsning och tävlingar. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Hur skulle du beskriva hbtq-rörelsen?
– Enad i vissa saker men också väldigt splittrad. Vi har alla olika kamper och där möts man inte alltid. Man ser en viss typ av personer som går på panelsamtalen på Kulturhuset, det är alltid samma personer. Sen ser man en annan typ av grupp som går på festerna på kvällen och som inte bryr sig så mycket politiskt. Man behöver inte engagera sig politiskt, det måste inte vara ett krav men det är också ganska nonchalant att tro att Pride bara är en fest. Det är så mycket mer, i alla fall för mig.

Du nämnde valåret, hur kommer det att synas under Pride?
– Det syns ju alltid väldigt mycket. Jag tycker att många partier använder Pride till att prata om saker som de annars inte pratar om. Det är alltid mycket löften från olika håll och sen blir det inte alltid så. Men det viktigaste är att vi kan få upp diskussioner rent politiskt, inte bara med partier utan också vi som medmänniskor. Alla tycker inte likadant och jag tror att det är väldigt bra att olika åsikter möts. Det är ett bra tillfälle att mobilisera sig politiskt. Men det är ett läskigt år.

– Sverigedemokraterna växer sig allt större vilket automatiskt påverkar mig som hbtq-person när de röstar nej till allt som har med mina rättigheter att göra. Om de får mer makt så kommer det att ha inflytande på mina rättigheter vilket är otroligt läskigt. Vårt hbtq-community har kämpat i 40, 50 år för att få vissa rättigheter och så är folk villiga att ta bort dem. Giftermål och adoption, vanliga, mänskliga rättigheter. Och det är väl klart, om transfobi och rasism normaliseras så kommer det att öka. Det är jättefarligt. Och jag tycker att det är läskigt när öppna rasister och fascister har normaliserat sig in i riksdagen och är med och röstar om saker som har med andra människors liv att göra.

Påverkas du som hbtqperson fortfarande mycket i din vardag?
– Det gör jag, bara att jag kanske inte märker det så mycket just nu. Det är ju alltid en risk, och jag har alltid ett risktänk i allt jag gör. Man är tvungen att ha ögon i nacken och man är aldrig lugn. Jag tror att man planerar på ett sätt som andra inte gör och det är ju tid som jag gärna hade lagt på något annat. Men jag har funnit mig i det och det är vad det är. Det blir mycket bättre också, i min gamla hemstad till exempel. Jag märker skillnad när jag åker hem, att folk inte menar något illa. Att de ställer klumpiga frågor eller inte har koll på saker behöver inte betyda att de är dåliga människor eller att de är transfober.

Är det lättare att växa upp som hbtqperson idag än när du gjorde det?
– Kunskapsnivån har ökat och det finns begrepp idag för att förklara saker som inte fanns när jag växte upp, men väldigt många hbtq-personer mår dåligt eller blir förtryckta i skolan. Alla skolor borde hbtq-certifieras, alla lärare borde vara medvetna om vad det innebär. Väldigt mycket mer pengar borde gå till psykisk hälsa och självmordsprevention. Det är mycket bättre nu än när jag växte upp, men det är långt ifrån okej.

EuroPride drar igång i Stockholm 27 juli och den officiella invigningen för Pride Park hålls 1 augusti.