Erik Haag och Lotta Lundgren tar farväl av Sverige

09:02 22 Nov 2017

Efter att ha ätit sig från stormaktstiden till nollnolltalet har Erik Haag och Lotta Lundgren vinkat in notan och tackat för maten. Nu reser de till USA i hopp om ett bättre liv. Och kanske en hatt, om det vill sig riktigt väl.

Erik Haag och Lotta Lundgren har tagit farväl Historieätarna. Nu ska de istället göra Bye Bye Sverige, ett tv-program om svenskarnas emigration till Amerika under 1800-talet. När vi ska träffas för att prata om det är Lotta lätt försenad. Så jag tar till det kanske vanligaste journalistknepet när man inte riktigt vet vad man ska prata med sitt intervjuoffer om och frågar Erik vilka frågor de oftast får från andra journalister. Mitt i hans utläggning kommer Lotta.

– Vi har börjat lite här med ”Vilken är den vanligaste frågan?”. Då föreslog Frasse att det var ”äter ni någonting i programmet?”, säger Erik.

– Ja, sen brukar det vara ”Vad var det jobbigaste med inspelningen?” och ”Vad var det roligaste?”, säger Lotta.


Jag misstänkte det och har därför undvikit de frågorna.

Erik: Vi kan svara på de frågorna annars. Det är bra frågor.

Okej. Vad vill ni svara då?

E: Maten är ingen röd tråd.

Lotta: Vi har inte ätit någonting. Och de andra frågorna har jag inga vettiga svar på. Vi kan prata om programmet istället.


Ja. Vad är Bye Bye Sverige?

L: Det är en programidé som Erik har hittat på för skitlängesedan. Från början pratade vi om att göra det i Karl-Oskar och Kristinas fotspår. Men vi märkte att ett av problemet med berättandet kring den svenska emigrationsvågen från mitten av 1800-talet till 1920 att är svenskarna har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Invadrarna som historieböcker. Det är helt enkelt en så bra bok att den har ersatt den egentliga historieskrivningen. Då kändes det lite konstigt att vi skulle göra likadant en gång till. Vi har genom alla våra program varit väldigt noga med att vara bra fröknar och magistrar i historieämnet. Vad vi än har hittat på har det alltid varit förankrat i någon historisk källa. Det kan man inte tro när vi dyker upp i ännu en hatt och är lite fulla.




Kakan Hermansson och Olof Wretling medverkar också i Bye Bye Sverige.

Under den här tidsperioden lämnade en fjärdedel av Sveriges befolkning landet för Amerika. I serien gestaltar Erik och Lotta varsin emigrerande svensk.

L: Jag emigrerar väldigt mycket i hopp om ett sorts, om jag ska uttrycka det fint, avancemang som kvinna. En frihetslängtan som faktiskt ytterst gestaltar sig i en längtan efter snyggare kläder. Gärna hatt. 


Haha.

L: På riktigt. Det skrattar man lätt åt. Men det är en mycket stor och väldokumenterad drivkraft hos många kvinnor. Jag kan säga att det behövs inte många dagar i de historiska kläderna med ett sådant där gumhuckle som kvinnor hade från 14-års ålder för att börja känna att det är en fullständigt relevant längtan. Det är inte ett dugg konstigt att vilja byta ut de här påskkärringkläderna till någonting finare. Det ligger närmare till hands att tänka, och det är säkert ännu starkare, att människor kände att det inte fanns någon framtid i det här landet. Man får inte upp mat ur åkern, jorden räcker inte till, ungarna mår inte bra och överlever inte. Det kanske är mer akut. Men människor är människor och de mest märkliga drivkrafter tar oss framåt genom tillvaron.



Hur stor uppfattning hade svenskarna om vad de kom till om innan de åkte?
E: Ibland är den fel, ibland visste de ingenting och ibland är det bara hittepå. Till exempel för att folk som åkte innan inte hade lust att berätta att det inte blev så bra. De kanske ljög i breven för att inte verka för sorgliga.

L: Man kan bli lite rörd av det där. Jag läste nyligen en artikel i Fokus om flyktingar som kommer till Sverige och bor på flyktingboenden och vad de skriver, smsar och mejlar hem till människorna i Syrien. Man skriver att man bor på ett fint hotell fast man kanske bor i ett tält eller en väldigt temporär barrack. Man skriver att man har det bra, fast det inte funkar. Dels för att man inte vill oroa de som har stannat och dels för att man hoppas att fler ska vilja komma efter eftersom man är otroligt isolerad som nyanländ i ett nytt land.

E: Det är ganska lätt att känna sympati för människan som skriver tillbaka till Sverige när den skarvar lite. Så tror jag att man gör nu också. Om man har lämnat Västerås för att slå sig fram som någon slags mediapersonlighet i Stockholm vill man nog gärna berätta hur bra det går så att de hemma i Västerås ska läsa det.



Hur gick det för svenskarna att acklimatisera sig? Jag förstår att det finns olika svar på det. Men om man inte har satt sig in i det här har man kanske bilden av att man åkte till USA, började jobba och så var det bra så.
L:
Jag har inte siffror på hur det gick. Men det är väl som vanligt. Det gick ganska dåligt för den första generationens svenska invandrare. Andra generationen gick det bättre för och tredje generationen var ju totala amerikaner, inget mer med det.

E: Det är en sak som den här tv-serien vill göra. Berätta vilken strapats det var och hur svårt det kan vara att lämna det man känner till bakom sig och börja om i ett nytt land. Det har vi fått lära oss, hur svårt det var när man inte pratade språket och hade begränsade sociala nätverk.




Lotta berättar att vissa svenskar kom till ställen där svenskar hade högt anseende, som Minneapolis och Minnesota, eftersom det redan bodde svenskar som hunnit assimileras där.

– Svenskarna som valde andra platser i USA kunde ha oturen att komma till platser där svenskarnas anseende var jättedåligt. Där svenskarna ansågs som ett lortigt, korkat och väldigt hårt alkoholiserat gäng som man bara skulle hålla sig borta från.
E: Det som räknas som lågstatus är en intressant grej när man läser historia. Det som man tycker är bra och dåligt verkar inte vara objektivt sant utan någonting som ändrar sig. Det fanns en slags hackkycklingsordning som var att den senaste gruppen invandrare räknades som de sämsta.

L: Samma egenskaper sattes på ett nytt gäng. Det tycker jag man kan se nu också. Jag är född på 70-talet, då kom många av invandrarna i Sverige från Chile och var industriarbetare tillsammans med finnarna. De var ju skitkonstiga när jag var liten. Sen på 90-talet kom juggarna. I dag kommer människor från mellanöstern och delar av Afrika. Chilenarnas status är väl hur bra som helst nu och Iranierna, som kom från och med 79, de har också en högre status än syrier och albaner. Det verkar vara ett tidlöst fenomen.



Kommer nästa tv-program ni gör också vara någon form av historieundervisning?

E: Ja, det är ganska stor chans.
L: Lite är det som att man nästan inte tycker att de andra ämnena är lika mycket värda att lägga tid på. Jag vet inte riktigt vilket ämne som skulle kunna engagera mig lika mycket. Därför genom historieämnet kan man berätta om nästan vad som helst som man tycker är viktigt. Just nu tycker man kanske att främlingsfientlighet, integration och migration är en viktig fråga. Den upptar väldigt många människor tid. Då kan vi hitta ett sätt att prata om den genom att prata om Sveriges historia.

Har ni några idéer om vad ni kommer ta er an i nästa program?

L: Vi har pratat om att göra en serie som handlar om individualismens framväxt. Från kollektivism till individualism. Och vi har pratat om ett program om tvåsamhetens historia. Vi får se vad det blir. Vi är också öppna för möjligheten att vi aldrig mer får göra ett tv-program.

E: Jag har tänkt ut en sak som jag ska säga, men jag vet inte riktigt när jag ska säga det.


Tryck in den nu då.
E: Det största som jag tar med mig från den här inspelningsperioden är en barnbok jag köpte om invandringen till USA. På frihetsgudinnan står det ”Ge mig era fattiga, hungriga, rädda”. Den synen på människor hade jag lite glömt bort. I barnboken står det att alla I USA är invandrade eller så är de barn eller barnbarn till invandrare. Det var invandrare som byggde alla vägar i USA. Det var invandrade som byggde alla järnvägar. Det var invandrare som skrev alla böckerna, målade alla tavlor och skrev all musik. Den synen på människor som löften eller potential kändes så kul. Ibland när jag läser i tidningen idag känns det som att det inte är ett legitimt skäl att komma till Europa att man vill få det bättre. Så det tar jag med mig från inspelningen, den människosynen.

L: Det var jättefint, jag vägrar säga någonting mer efter det här.
E: Men vill du inte ha kortare svar? Hur ska du få ner allt det här?


Vill du att vi tar om hela intervjun och att ni svarar kortare?

L: Hahaha.
E: Haha, nej det är bra. Det var kul att få prata.

Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!