“En skog är aldrig bara en skog”


Titeln Nordisk fauna kom till henne i en dröm. Det är nästan kusligt passande med tanke på att novellerna i Andrea Lundgrens nya bok alla rör sig i glappet mellan just dröm och verklighet. Mellan saga och sanning. Mellan människa och djur.

Den gemensamma kärnan i de sex novellerna i Nordisk fauna är enligt Andrea själv förvandling. Berättelserna är en samling bristningspunkter med gestaltningar från djur och växtriket. Karaktärerna drivs alla av en längtan.

— De försöker ta sig igenom till något som finns bakom det vi kan se. De vill bort. Eller ja, hem. Det finns ett kymriskt (språket i Wales reds. anm.) ord som närmar sig den känslan – “hiraethu”. Översättningen blir ungefär ”längtan efter ett hem som inte finns”.

Andrea debuterade år 2010 med romanen I tunga vintrars mage som 2014 följdes upp av den sagoinspirerade Glupahungern. Precis som romanerna färgas novellerna av övernaturlighet. De magiska detaljerna använder hon för att gestalta en inre upplevelse eller en känsla. En dödligt förälskad karaktär som sitter hemma och väntar på sin älskade kan lätt liknas vid en efterhängsen hund. Samtidigt är det är lätt att glömma, säger Andrea, att vi människor också är djur.

— Det är något djupt problematiskt för de allra flesta. Att vara ”djurisk” ses inte som något fint. Äta som en gris till exempel. Vi försöker höja oss över andra arter, linda in oss i språk och kultur. Men det där höljet är tunt. Skrapar man lite så syns snart klövarna menar Andrea som tycker det är intressant hur vi gör skillnad mellan olika djur.

— Folk identifierar sig gärna med de smidiga, smarta och starka djuren. Tatuerar en panter på biceps eller en delfin i svanken. En industrigris däremot är de flesta likgiltiga inför. De kan låta döda och äta den utan problem. En hund gullas det med, trots att en gris och en hund i grund och botten är väldigt lika. Jag finner det mycket märkligt.

Nordisk Fauna handlar också om mellanmänskliga relationer, som förhållandet mellan barn och föräldrar. Karaktärerna är ofta ensamma och utsatta och mellan orden vilar ett vemod. Jag frågar Andrea om det finns ett samband mellan den känslan och det faktum att flera noveller har koppling till Norrbotten. Är bilden av norrbottningar som svårmodiga en sanning eller en seglivad fördom?

—Norrland utgör 60 procent av Sverige. Att påstå att alla som bor där är på ett visst sätt känns lite snävt. Det blir konstigt att generalisera på det viset. Ensamhet och vemod är ett tema i novellerna men ensamma människor går att hitta överallt, både i inlandet och i innerstan.

Något som är svårare att hitta i staden är skog. I Nordisk fauna agerar skogen precis som de djuriska gestaltningarna, projektionsduk för karaktärernas inre. Rent klassiskt är skogen en symbol för vår undermedvetna berättar Andrea.


– Skogen är mytiskt laddad. Man är lite rädd, ändå lockas man. Det finns något i det där djupet, något som suger tag i en och drar. Kanske är det därför jag återvänder dit gång på gång. En skog är aldrig bara en skog.

Andreas säregna språk förtrollar och novellernas tvära slut lämnar en längtandes efter mer. Till skillnad från romanen sätter novellen ofta punkt mitt i intrigen. Andrea berättar att hon i arbetet med boken kämpat med att inte skriva för långt. Hon försöker påminna sig om att allting inte måste förklaras;

— En bra text lever kvar i sin läsare, fortsätter växa där. Blir därför tusenfaldig.

Nordisk Fauna ges ut av förlaget Natur & Kultur i januari 2018.