En gränslös skildring av bostadskrisen

16:54 9 Mar 2018

Det finns inte en enda scen i Toppen av ingenting som inte känns. Huvudrollsinnehavaren Léonore Ekstrand skjuter inte bara skarpt utan med total fullträff genom duken.

Öppningsrepliken ”Om man inte har några rika föräldrar är man ju körd kan man säga” är klyschan vi älskar att upprepa. Som ett nästintill betingat fenomen föreställer jag mig en tillrättavisande klasskildring, men tji får jag. Filmen är underbart överraskande, och samtidigt deterministiskt förankrad i karaktärernas persona, arv och miljö. Tempot höjs gradvis, fotot blixtrar i febrigt disconeon och klippningen är både modigt experimentell och fantastiskt hopsydd. Toppen av ingenting är den första svenska  film som tävlat i Berlinales tungviktskategori på åtta år, där Måns Månssons symfoniska signatur av ensamma människors ytterligheter återigen ger sig till känna. Den här gången regisserar han filmen tillsammans med filmens manusförfattare, Axel Petersén. Månssons dovt svärtade filmfotografi drar mot Johan Klings Darling men till skillnad från Eva som endast lämnar avsmak väcks en kluven sympati för huvudpersonen Nojet. 

Léonore Ekstrands sågs senast som motspelerska i Peterséns filmdebut Avalon (2012). Hon gör Nojet till en person som är omöjlig, självisk och oändligt fascinerande. Hon är en välfriserad, juvelprydd och designerklädd arvtagerska till en fastighet som hennes pappa lämnat i hennes namn efter sin död. Sammanbrottet tycks vara en utgångspunkt bredvid resten av hennes karaktärsutveckling, som ett systematiskt överraskande händelseförlopp i kollisionskurs mot fördärvet. Léonore Ekstrands tolkning av Nojet är en uppfordrande, alkoholiserad och kallhamrad överlevare. Hon har levt ett liv på pappans månatliga bidrag och trots att fastigheten borde vara en välsignelse döljer fasaden ett lättantändligt inferno.

Fotot är ett sjok av påträngande närbilder som i synkronisering med Nojets stundom onyktra tillstånd blir ett flimmer av grumligt dubbelseende. Hennes val må vara fullständigt obegripliga men hennes ensamhet väcker sympati. Hennes kärleksrelationer har smulats sönder, hennes vänskapsband är pliktskyldiga och relationen till hennes familj definieras i klarspråk genom det kyliga meningsutbytet ”Vi tar det där på mail.” Mellan one night stands, sunkiga pizzahak och ett chockerande gränslöst beteende flimrar Nojets kontaktnät förbi som surrealistiska nedslag i realismen.

I Toppen av ingenting finns två sidor av myntet. Det ena är gammalt, det andra är smutsigt. Måltavlorna för Nojets raseri är stockholmare som inte haft råd med en bostadsrätt men som ”åtminstone” lyckats komma över ett svartkontrakt. Att de blir hemlösa eller något betydligt värre när hon fått sin vilja igenom tycks henne fullständigt likgiltigt. Dels har hon en livsstil att upprätthålla men framförallt är vägen hon balanserar på skör som en silkestråd, vilken i ett stundande vägskäl grenar sig i pest eller kolera. Ett snedsteg och hon riskerar sex års fängelse. Ett snedsteg och den forna lyxvåningen byts ut mot en inplastad namnskylt benådad av Situation Stockholm.

Måns Månsson är sällsamt begåvad på att skildra makt och statusskillnader. I Toppen av ingenting blir självsäkra överklassmanéer genanta i desperation och plural. Nojets människosyn sträcker sig inte längre än en ständigt ängslig blick över axeln och bygger på den cyniska föreställningen om att ”utisar”, slang för utlänningar, drar ner värdet på en fastighet. Vid sidan av en omöjlig bostadsmarknad är främlingsfientligheten en del av en bredbent, gläfsande marknadsanalys. Det är ett vansinnigt dystert samtidsporträtt.

Stad: 
Kategori: 
1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!