En tisdag i slutet av augusti blev Sophia Somajo förföljd i tio timmar av Hannes Dükler. Han rapporterar från en stadsvandring som bland annat omfattade gräsrökande grannar, risifrutti, clowner, siffran 22 och suicidala flugor.
En tisdag i slutet av augusti blev Sophia Somajo förföljd i tio timmar av Hannes Dükler. Han rapporterar från en stadsvandring som bland annat omfattade gräsrökande grannar, risifrutti, clowner, siffran 22 och suicidala flugor.
En fluga förde oss samman. Eller snarare två. Men de är döda nu, efter att ha slutat sina liv genom att flyga in i olika kroppsöppningar. En måndag i slutet av augusti möter jag upp Sophia Somajo på Fridhemsplan för att få några låtar från hennes kommande debut-album The Laptop Diaries. Jag vill lyssna in mig lite innan vi ses dagen därpå, då jag ska förfölja henne under en hel dag. Sekunden innan hon dyker upp begår en fluga självmord rätt in i mitt vänstra öga och under hela vårt lilla möte gråter jag okontrollerat.
Dagen därpå inträder och jag är inlyssnad. Vi träffas strax före lunch hemma hos Sophia och dvärgpinschern Lillebror i Kristineberg. Sophia sitter uppe och jobbar med sina låtar till sex på morgnarna och sover enligt egen utsago max fem timmar
per natt, så hon har nyss klivit upp när jag ringer på. Utöver debutsingeln Stockholm Calling förra året har Sophia släppt ytterligare en singel och snart är det dags för den tredje, ihop med Juvelen. Efter en rundvandring i den lilla tvårummaren lämnar vi hemmet och går ner mot tunnelbanan. Vi är på väg till Sophias förläggare Jonas Wikström på Universal, som idag för första gången ska få höra hela albumet som släpps den 17 september.
På vägen dit lyckas Sophia svälja en fluga som hon försöker skölja ner med både Yalla! och Ramlösa. Vi har nu något gemensamt och det känns fint. Jonas gillar vad han hör.
–En hel skiva i knät! utbrister han efter lyssningen.
–Den känns lite vemodig, säger jag i ett skarpsinnigt försök till analys.
–Ja, säger Jonas. Och i texterna. Mycket tänk.
–Det är ju riktiga dagboksinlägg, säger Sophia. Men jag har försökt att inte ordbajsa för mycket. Den här skivan gjorde jag på det här sättet, som dagboksinlägg som jag sedan producerade. Det låter som Sophia, säger Jonas, det låter inte som någonting annat. Det tycker jag är det absolut bästa. När man lyssnar så här blir det en hel del att ta in, men jag hörde jättemycket som jag gillar som sjutton. Det känns kul, känns verkligen som din grej. Vi promenerar från Banérgatan till Odenplan och tar en fika på Coffeehouse by George där man tar 37 spänn för en latte.
Efter ett tag dyker en blond tjej i shorts upp och Sophia presenterar oss för varandra. Hon heter Petra och pratar om något jobb hon gör för Okej. Jag frågar hene om hon är fotograf och hon svarar ”Nej, jag sjunger.” När Petra gått berättar Sophia för mig att det var September. Även Sophias lillasyster Maria dyker upp. Hon är arg över något, men jag får aldrig riktigt klarhet i exakt vad. Sedan går hon. Själv ser jag inte en levande själ som verkar bekant, förutom en nybliven mamma som passerar ute på gatan och verkar vara på väg in. Jag känner verkligen inte för att ”åh-vad-länge-senmen-oj-när-hände-det-här-och-vi-får-ta-en-lunch-nån-dag”:a, så jag föreslår för Sophia att vi fortsätter vår stadsvandring. Hon dricker ändå inget av sin latte. Det har blivit dags för lite vasastanminnen. Vi beger oss till Torsgatan 71 där Sophia bodde förra året och där hon jobbade med en stor del av skivan. Hon minns tillbaka sittande på en parkbänk strax intill. Killar, panikångest och gräsrökande grannar. Sedan vidare till Rörstrandsgatan och Johanna Ogenblad, fotograf och retuschör. Hon ska göra omslaget till nya singeln och även vara med i arbetet med videon. Jag får kika på hennes bilder som är oerhört suggestiva i någon slags Jenny Saville/Roy Andersson/Askild Vik Edvardsen-tradition. Så dyker Sophias syster upp på nytt, inte längre arg. Dags att åka hem och äta gröt. Så går en dag ifrån våra liv och kommer aldrig åter.
–Här sitter jag hos Jonas på Universal och lyssnar på skivan. Och här slår det med mig att jag har gjort en helt galet bra skiva. Fy fan vad bra den är, tänker jag och svankar lite.
–Datorn som jag gjorde skivan i — The Laptop Diaries.
–Så här ser det ut när Jonas diggar järnet. Jag har känt Jonas ganska många år, han var bland de första som ville mig väl. Och så var han den första som sa att jag borde göra allt själv.
Är Jonas en bra människa?
–Ja, han är en mycket bra människa.
–I hålet där i hyllan ska mina skivor stå en dag.
–Talet 22 har förföljt mig i hela mitt liv. Jag är född kl 22.22 den 2 januari. Jag har alltid trott att det är mitt lyckotal tills typ den 22 februari i år när jag kom fram till att det faktiskt är min olyckssiffra, för jag lyckas alltid hamna i något slags moment 22 då.
Det här är min lunch varje dag. Eller keso och jordnötter, men det är när jag försöker vara nyttig.
–De har tagit bort parkbänken där jag alltid satt och väntade ut panikattacker förra året. Det här är en annan, den obetydelsefulla bänken…
Eller betydelselösa.
–…den lättsamma bänken där jag tog mina dejter.
Hur många blev det?
–22.
–Min granne som bodde under mig på Torsgatan 71 rökte så fruktansvärt mycket gräs på kvällarna att det läckte in i min lägenhet, vilket bidrog till lite inspiration. Det var där jag gjorde första delen av min skiva.
–Min fantastiska vän Johanna Ogenblad som är världens bästa fotograf. Hon ska göra nästa singelomslag och vara med att göra nästa video.
Varför är hon så bra?
–Hon är en av de mer naturliga, härliga människor som jag vet. Och så tycker jag om när folk är bra på något.
–Making love to the camera.
–Sextionio kronor på Urban Outfitters.
Är det leopard, gepard eller ozelot?
–Jag tror det är leopard.
Vad har du för storlek?
–37.
–Här är min vackra syster Maria.
På väg hem efter en magisk dag.
–Mmm.
Oj, vad han är medveten om att han blir plåtad.
–Oj, vad han är medveten om att jag vill ha honom.
Du är bara impad av att han är läskunnig.
Ja.
–Han är ju kanske världens vackraste man. Och jag har honom på väggen för att det är lite av en örfil i ansiktet på alla som har honom på väggen på riktigt. För det är så jävla äckligt och motsägelsefullt mot allt han stod för, eller vad man nu kan tänka sig tro att han stod för. Då är det så konstigt att trycka upp honom i massproduktion på nyckelringar och sånt. Så då har jag gjort honom till clown.
–Där är min clown som idag inte kom fram riktigt i fysisk form.
Brukar det dyka upp en clown?
–Ja. Du har någon slags energi som han inte gillade, men han fanns där ändå. Clownen är jätteviktig för mig, jag är bara clownens sidekick. Det är han som är hela grejen, skaparen av alltihop. Allt det kreativa. Han är som ett alterego, men man kan ju aldrig veta om det är jag som är hans alterego eller jag som är en spinoff på clownen.
Jag… förstår. Och klockan står still på 22.22.
–Ja, alla klockor hos mig gör det.
Det här är något slags musikinstrument?
–Ja, det är en keyboard.
