Emilie Roslund villl att ni börjar fråga.

Emilie Roslund: "Varför tror folk att monologer får det att rinna mellan benen?"

10:51 22 May 2015

Till en början hade jag svårt att sätta fingret på vad som kändes fel. Blicken mitt emot mig flackade samtidigt som det berättades om en semester i Berlin och en rolig tweet av Kanye West. Vi var inne på vår tredje timme i varandras sällskap och jag frågade vad min dejt hade gjort i helgen, i julas, förra sommaren.

“Vad är din åsikt om personer som instagrammar körsbärsträd?” undrade jag, och konversationen fortsatte. Men det var något som kändes fel, och jag kunde inte komma fram till vad det var förrän vi skiljdes åt och han frågade vilken buss jag skulle ta hem.

Det var den första fråga han ställt till mig under hela vår kväll ihop. Något omtumlad efter denna chockerande gest från hans sida hoppade jag på buss 160. Väl hemma övervägde jag att fakturera honom för de tre senaste timmarna av mitt liv. 

Det är med en ledsen smiley som jag måste berätta att detta tyvärr inte var någon engångshändelse. Om jag hade fler än två händer hade jag med gester kunnat visa hur många gånger jag suttit mittemot personer som enbart pratar om sig själva, och tar sig an dejter som om de vore pitchmöten. Senast häromveckan fick jag återigen gå igenom den oangenäma upplevelsen att hänga med en dude som pratade om sitt jobb, en random semester och sina favoritfilmer. Eftersom det inte fanns en snooze-knapp tillgänglig under dejten fick jag istället dissa honom dagen efter, när han i ett sms ställde sin första fråga till mig. “Vill du hitta på nåt? Jag är uttråkad." Well, samma här.

Jag är less på att träffa självupptagna personer som tror att det ska börja rinna mellan benen på en så fort de påbörjar en monolog om sina livsbetraktelser. Ville jag hitta på något? Nej. Det ligger inte i mitt intresse att underhålla någon som inte anstränger sig för att underhålla mig.

Tillbaka till kille nummer ett, han som undrade vilken buss jag skulle ta hem. Vi fortsatte att hålla kontakt. Efter ett tag sa han att han gillade mig. Jag förklarade att hans föreläsningar inte väckt mitt intresse, och kort därefter började hans känslor uttryckas i nya former. Han sa det med brev, mejl, blommor och presenter.  Men vad var det han gillade? Om mig visste han i princip ingenting, och fastän han knappt kunde mitt efternamn var han redo att bli ihop. Det var något annat han gillade – att jag ställde frågor, att jag fick honom att känna sig sedd.

Sedan mötet med kille nummer ett har jag kommit på mig själv med att sitta och räkna frågor i andra dejtingsammanhang för att, på något sätt, avgöra om jag tycker om personen framför mig. Jag räknar mer och känner efter mindre, fastän jag borde göra precis tvärtom.

Vi ska omge oss med personer som får oss att må bra. Men brev, mejl, blommor och presenter framkallar inte den känslan så länge vi känner att avsändarens intentioner inte är genuina. Alla människor gillar att känna sig betydelsefulla, även jag. Därför kan jag omöjligen börja tycka om någon som inte får mig att känna mig sedd.

Läs även: Etikettregler för sexfies – Så skickar du nakenbilder

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!