I filmen Ingen lyssnar skildrar Elin Övergaard den politiska polariseringen i mikroformat. I helgen tävlar filmen om kortfilmernas Guldpalm i Cannes. Maja Waltré har intervjuat regissören.
Jag säger att jag läser Ingen lyssnar som en allegori över det svenska samhället.
–Jag hoppas det, det gläder mig att du säger det, säger Elin Övergaard.
Det började med att Huddinge kommun meddelade att ett nytt HVB-hem skulle öppnas för ensamkommande flyktingbarn. Elin Övergaard deltog på mötet, och observerade förvånat hur samtliga närvarande pratade i munnen på varandra. Resten är (en rekonstruerad) historia.
–Jag blev tagen av mötet, eftersom jag såg en polarisering ske rakt framför mina ögon. När kommunen kom och förmedlade ett beslut som redan tagits, och inte var intresserade av att höra på folks synpunkter om beslutet, samtidigt som folk inte var särskilt intresserade av att lyssna på de besked som kommunen faktiskt hade att ge. Mötet satte fingret på den pågående polarisering som sker i Sverige.
Är det ett generellt problem att ingen lyssnar?
–I Sverige har vi försökt stänga dörren till vissa partier, men ändå har polariseringen ökat, och rasismen med den. Om alla som ser filmen kan vara överens om att polariseringen finns och att den inte gynnar någon, så kan det vara start för en ny diskussion.
I Ingen lyssnar tycks folk vid en första anblick vilja diskutera invandring.
–Men som filmen visar så menar de egentligen något annat: några vill belysa äldrevården, medan andra upplever en orättvisa i att ha slitit för saker som andra har fått gratis. Politikerna måste ta ansvar för att bemöta de här frågorna, och inte bara avfärda dem. I en demokrati måste man ständigt ta debatten, annars kommer frustrationen bara att växa.
Elin Övergaard och producenten Manne Engdahl la mycket vikt vid rollsättningen, även när de castade statisterna. De gav dem varsin bakgrund, så de hade fog för det dem sa. Innan inspelningen fick statisterna ta del av materialet från ett filmat befintligt möte, så att de själva skulle få se hur det ser ut när alla pratar i mun på varandra.
–Det gav väldigt mycket, tycker jag, att alla statister kunde känna hur stämningen var i rummet. Sedan repade vi väldigt mycket, tills det satt. Jag har ju hellre mycket tid än mycket teknik, om man säger så. Jag vill lägga ner den tid och energi som projektet förtjänar.
Om folk har tid och lugn och ro, så kommer det att visas i arbetet sen.
När Elin Övergaard och Manne Engdahl skrev manus, transkriberade de många av replikerna utifrån flera, befintliga möten.
–Vi ville komma till botten med vilka de här personerna är. Vi tänker att alla personer oavsett vad de tycker politiskt, har en bakgrund och en anledning till sina åsikter. Så vi gjorde massa research, försökte hitta karaktärer och utveckla dem utan att döma. Beroende på publikens egen bakgrund, så har folk läst karaktärerna på olika sätt. Många dömer ut småbarnspappan som en rasist utifrån första scenen – andra tycker att han är rimlig från början till slut. Publikens egna fördomar påverkar hur de ser på karaktärerna.
Hur känns det att filmen nu ska visas i Cannes?
–Det är såklart jättekul att bli nominerad. Jag har aldrig varit i Cannes, så det ska bli intressant att se. Jag har ju hört historier om Cannes, liksom kvinnor som måste bära högklackat för att få komma in på saker. Det är en lite annan värld, som ska bli spännande att se. Jag ser verkligen fram emot att se alla andra filmer också.
Vad har du för förväntningar?
–Jag vet inte riktigt. Jag har nästan försökt att inte tänka på det för mycket, för jag tror jag blir för nervös då. Jag hoppas att den visas mer och utanför festivalen. Jag vill att den ska nå en så bred publik som möjligt.
Ingen lyssnar har premiär i Cannes 24 maj. Prisutdelningen för bästa kortfilm är 25 maj. Foto: Ola Kjellbye
