Dj Seinfeld

Med sviktande självförtroende och kärlek för lo-fi housen har Dj Seinfeld blivit ett namn på allas läppar. 

Under ett av träden i det lilla kaféets lummiga trädgård sitter Armand Jakobsson, eller Dj Seinfeld – aliaset som han är som mest känd under. Efter en snabb kram sätter vi oss tillrätta på de klassiska utemöblerna i trä. Han drar de blonda håret, som är klippt i en klassisk Nick Carter frisyr, bakom öronen. När jag ifrågasätter varför han valde detta kafét, i vad jag har fått för mig är fel sida av stan (läs; ej Möllan), rycker han på axlarna och säger “jag tycker om innergården”. Han förklarar att morgonen har varit “förjävlig”, då en man i Brighton har börjat sprida falska rykten om honom. 
‒ Jag gillar inte internet i vanliga fall men just nu hatar jag det. 

När vi ses är Armand för ovanlighetens skull på en rätt lång visit i Malmö. Det är dessutom bara några dagar kvar till att han ska spela på hemmaplan på Inkonst. 
‒ Det är roligt att spela på de flesta ställena i världen men det är alltid en speciell känsla när jag får komma hem och vara kring vänner. Vännerna gör det mer naturligt för mig att bjuda till lite mer, säger han och fortsätter:
‒ Jag har rätt så mycket problem med självförtroendet, typ att hävda mig själv och sånt, så en sån sak som att spela på stället jag började gå ut på för sju åtta år sedan och drömde om att få spela på är stort. 

 "Långt där inne finns den blyga bedroom-producenten kvar"

Att vara en offentlig person var inte självklart från början. Han förklarar att det svikande självförtroendet är något han har fått arbeta mycket med. 
– Från början ville jag gömma mig bakom datorn men med tiden blev intresset utifrån för stort och på något sätt följde jag bara med. I början var det även svårt för mig att gå upp på scen. Rädslan för scenen ligger tyvärr fortfarande kvar, men efter att ha rannsakat mig själv har jag insett att det handlar mer om att jag bryr mig om att det ska bli så bra som möjligt för publiken.

Debutalbumet Time Spent Away From You blev utnämnd till ett av fjolårets viktigaste album av musikmagasinet Rolling Stones och de var inte de enda som kände väldigt starkt kring albumet. Även P3:s musikguiden höjde det till skyarna. De nio olika spåren utforskar hjärtesorg. 
‒ Jag gjorde albumet ett år innan det kom ut, så när det väl kom ut var jag rätt good och inte den hjärtekrossade killen som gjorde musiken. Därefter uppstod en viss kompromiss; musiken jag gjorde var väldigt annorlunda. Jag vill liksom inte alienera den delen av mina fans som associerar sig med det här soundet men jag vill även visa att det inte är allt jag gör. Jag kommer gå i graven snart om jag fortsätter göra såna ledsna låtar. 

Armands mål med artisteriet är dock väldigt tydligt; Han vill kunna leva på det han gör.
–  Snabbt insåg jag att jag kunde göra en karriär med musiken men långt där inne finns den blyga bedroom-producenten kvar, säger han och fortsätter;
– Det är svårt att ha mål i denna industrin. Just nu känns det bara viktigt att vara relevant och hålla en hög kvalité. Mitt mål är just nu att göra ett album som jag kan stå för till 100 procent.