Krystade företagssamarbeten och tveksamma nostalgiturnéer – Jonas Adner skådar en allt mer desperat musikvärld.
För några veckor sedan – efter 32 år tillsammans, 70 miljoner sålda skivor och 50 topplistesinglar – gick det brittiska midireggaebandet UB40 i konkurs. För den som inte känner sig tillfredsställd av deppigheten i den nyheten kan det tilläggas att UB40 är ett namn taget från en ansökningsblankett om A-kassa, som förmodligen i detta nu blir ifylld av gruppens medlemmar.
Under samma period lanserade Petter två parallella reklamkampanjer: en tillsammans med Loka, en med SBAB Bank där han och Lasse Berghagen "bjuder på en exklusiv spelning" för nya kunder. "Det går bra nu", men det är också för att ens kritiska distans till reklamvärlden är på nivå Ronald McDonald.
Liknande exempel finns bland de flesta av Sveriges största artister: Jocke Berg gjorde i somras ledmotivet till Bilar 2 (kort efter att Kent sålde sin musik till tv-spelet Guitar Hero), Dregen släppte i somras en egen "rockig" version av godispåsen Polly, samt i stort sett allt som Dogge Doggelito har ägnat sig åt under de senaste fem åren. Men inget toppar riktigt metalbandet Clawfinger som tillsammans med Nanne Grönwall spelat in en cover på en av sina egna låtar på Nannes nya album My Rock Favourites.
Det som för 15 år sedan klassades som att "bli en sellout" och kunde döda en artistkarriär är för många idag en grundförutsättning för att överleva. Välbetalda reklamsamarbeten är den nya listettan. För band som UB40, vars glansdagar är över, är det en dålig utveckling: man kan inte bli en sellout om ingen vill betala för ens värdighet.
Nära att gå samma öde till mötes är förmodligen samtliga inblandade i nostalgi-freakshowen We Love The 90's som landade i Stockholm nyligen. På scen stod några av nittiotalets största artister – holländska Vengaboys, Dr. Alban, läkarkollegan Dr. Bombay och bakgrundssångaren Dee som uppträdde med ett medley av alla de E-type-refränger hon blivit känd för att inte vara den som sjunger – och bevisade att alla artister som slog igenom före år 2000 idag är mer eller mindre The Wrestler. Och bara några månader tidigare arrangerades ett motsvarande turnépaket för åttiotalet, Forever Young, där det decenniets stora stjärnor (Ultravox, Alphaville, Reeperbahn med flera) släpades runt i Europa för att försöka återskapa decenniet som alla vill glömma.
Men den största ekonomiska motgången tillhör förmodligen den cowboyklädda eurodance-gruppen Rednex, kända för låtar som Cotton Eye Joe och Cotton Eye Joe Remix. Från att ha varit ett av nittiotalets största band började deras nedgång kort efter peaken runt 1995. 2006 gjorde de ett comebackförsök i Melodifestivalen (och två efterföljande i Rumäniens schlagerfestival), men våren 2007 slog en bomb av sorg ner: hela Rednex AB lades ut till salu på Ebay.
Nu befinner vi oss mitt i det mörka kapitel i Sveriges historia där två separata grupper turnerar med samma repertoar av hillbilly-trance om att rida på grisar och böka i hö: Rednex (nya medlemmar, gamla låtar) och Cotton Eye Joe Show (gamla medlemmarna, också gamla låtar). Oklarheten resulterade i våras i den historiska och fortfarande ouppklarade Aftonbladet-nyheten: ”Rednex stämmer Rednex”.
Kanske finns det ingen bättre symbol för de dystra förutsättningarna i musikvärlden 2011 än Annika Ljungberg (nu sångare i Cotton Eye Joe Show, då i Rednex) och hennes hår. Under framgångsperioden var hon känd för sitt långa blonda svall med flätor och svarta slingor. 15 svåra år senare talade hon för några månader sedan ut i Expressen om att den påfrestande livssituationen fått henne att tappa håret. Kort därefter blev hon håravfallsprodukten Viviscals nya reklamansikte.
