Det var precis som i en saga av CS Lewis. Dörren till Dickens Bar i den lilla baskiska staden San Sebastian öppnade sig inåt. Det reflekterande ljuset från till synes hundratals medaljer och pokaler från cocktailtävlingar världen över skar rakt igenom mörkret där inne på den glansigt brunsvarta trä- och läderklädda baren. Signerade och prydligt inramade foton av diverse skräckfilmsskådisar hängde glest runt väggarna, men i räta linjer. Två nästan identiska bröder uppenbarade sig ur bråddjupet, allvarligt skelögda vill jag tillägga, och i vissa vinklar kusligt lika Freddie Mercury. Iklädda nystrukna skjortor, svarta västar och antiseptiskt vita Musse Pigg-handskar stod de där, och skelade in i framtiden, med varsitt tomt halvlitersglas som de simultant och lite maniskt gnuggade rent med sina små handdukar.
–Gin Tonic, eskerrik asko.
Bröderna smålog gåtfullt, och om möjligt än mer skelögt, åt min stapplande baskiska. Plötsligt, med ett rasslande spadtag, var en mindre blomvas fylld hela vägen upp till kanten med närmast rykande torr, nykubad is. Några centiliter Tanqueray Gin och lite exklusiv tonic, sedan var den nästan klar. Men till sist, citron. Dock ingen tråkig slapp klyfta eller förutsägbar medioker skiva, nej, bara ett litet utskuret skal – som nu när jag tänker tillbaka på det inte ens nuddade drinken. Istället höll den förvrängde Freddie-lookaliken (så kommer jag för alltid att minnas honom) skalet ovanför glaset (märk väl, fyllt hela vägen upp med is) och vred och kastade den lilla gula biten frenetiskt mellan två stora rostfria stålpincetter. Först långsamt, sedan snabbare: tick-tock, tick-tock, tick-tick-tick, med en kontrollerat explosiv precision, likt en skuggboxande lindansare, tills citronoljorna helt hade kramats ur och stänkts ner i den mest perfekta Gin Tonic jag någonsin druckit. Den var iskall och upplyftande som en domkraft, med ett beskt bett – ända till den sista pärlande droppen.
Mitt alldeles eget lilla sprit-Narnia hade öppnat sig. Och där inne befinner jag mig än idag, själsligt och psykiskt.
–Gin Tonic, eskerrik asko.
Bröderna smålog gåtfullt, och om möjligt än mer skelögt, åt min stapplande baskiska. Plötsligt, med ett rasslande spadtag, var en mindre blomvas fylld hela vägen upp till kanten med närmast rykande torr, nykubad is. Några centiliter Tanqueray Gin och lite exklusiv tonic, sedan var den nästan klar. Men till sist, citron. Dock ingen tråkig slapp klyfta eller förutsägbar medioker skiva, nej, bara ett litet utskuret skal – som nu när jag tänker tillbaka på det inte ens nuddade drinken. Istället höll den förvrängde Freddie-lookaliken (så kommer jag för alltid att minnas honom) skalet ovanför glaset (märk väl, fyllt hela vägen upp med is) och vred och kastade den lilla gula biten frenetiskt mellan två stora rostfria stålpincetter. Först långsamt, sedan snabbare: tick-tock, tick-tock, tick-tick-tick, med en kontrollerat explosiv precision, likt en skuggboxande lindansare, tills citronoljorna helt hade kramats ur och stänkts ner i den mest perfekta Gin Tonic jag någonsin druckit. Den var iskall och upplyftande som en domkraft, med ett beskt bett – ända till den sista pärlande droppen.
Mitt alldeles eget lilla sprit-Narnia hade öppnat sig. Och där inne befinner jag mig än idag, själsligt och psykiskt.
Stad:
Kategori:
