A Beautiful Friend hittar sin röst

17:52 10 Oct 2011


Foto: Rikkard Häggbom

Ansatsen har funnits där förut, men det är först med den lätta stråkförstärkta soulpopen på We Were Heading for the Sun som Pelle Ekerstam hittar den rätta vägen till sin röst och sina låtar.

Relationen mellan Pelle Ekerstam och Nöjesguiden har varit sval genom åren. När han släppte sitt första album, med americanabandet Yukon AK 2003, gillade vi visserligen både hans röst och hans sånger, men klichékulisser av pedal steel, fiol och banjo ställde sig i vägen för bådadera. Fem år senare hade Pelle Ekerstam bytt namn och riktning, men som A Beautiful Friend led han fortfarande av samma problem. De stora stråkarrangemangen och de klapprande kastanjetterna i hans crooner-excesser skymde återigen låtar och röst.

– Med Yukon AK hade jag just börjat sjunga och skriva låtar och samtidigt blivit förälskad i country. Alla attribut fanns där, både instrument och countryteman i texterna, och det blev på något sätt det viktigaste. Det var samma sak med A Beautiful Friends första album – jag älskade Divine Comedy och soundet blev på något sätt viktigare än låtarna. Den har sina höjdpunkter men jag är ändå inte helt nöjd med den plattan. Jag lyssnade på den några gånger efter vi mastrat, men sedan har jag faktiskt aldrig lyssnat på den igen. Det gäller i och för sig det mesta jag spelat in, efter mastringen är det färdiglyssnat och tid att se framåt.


Med We Were Heading for the Sun är det annorlunda. Värmen i Pelle Ekerstams röst är intensiv, och även om arrangemang och instrumentering åter är mycket noggrant avvägda – och alldeles utsökt så – står de aldrig i vägen för låtarnas styrka. Istället förstärker de dem. 
– Jag har blivit vän med mitt låtskrivande. En massa tabun som jag hade förr finns inte kvar längre. Ta en låt som Love Finds A Way till exempel, en så soulig basgång hade jag aldrig släppt igenom för tre år sedan.
Den sortens soulkänsla är påtaglig på hela skivan, och de högfrekventa stråkarna för tankarna till klassiska Philadelphia-inspelningar. Men från början var stråkarna mest till för att Pelle skulle få sällskap.
– Jag hade spelat solo under en period och ruttnade på att vara ensam på scen. Så jag prövade att spela tillsammans med Stockholm Strings ett par gånger, och det var fantastiskt. Alltså skrev jag stråkarrangemang för tolv låtar, både nya och gamla, så att de skulle fungera för stråkkvartett, gitarr och sång. Fyra av dem kom med på skivan, till exempel Love Keeps You Waiting där Tityo körar.

Allra starkast på A Beautiful Friends nya album är Någonting, med ett sound Pelle beskriver som acid jazz-anstruket – ”typ souligt, utan att man riktigt kommer fram”. Liksom resten av skivan är låten engelskspråkig, utom i refrängen där Jonathan Johansson gästar. På svenska.
– Jag har velat pröva att göra något på svenska, men jag tycker att det är svårt. Jag har så höga krav på mig själv, och respekten för det svenska språket är stor. Så jag tänkte att jag skulle börja åtminstone med en refräng på svenska. Men till vad? Det landade i att jag ville göra något som i r’n’b, där en annan röst kommer in och bryter genom att sjunga refrängen. Då tänkte jag på Jonathan Johansson, som är en så fantastisk sångare och som har sin karaktäristiska skånska, och vi prövade.

Mark Olson från The Jayhawks
är en annan av skivans gäster, och historien om hur han kom att sjunga duett på Soul to Body är så osannolik att den måste vara sann.
– Vi träffades av en slump. Min bror hade fyllt år, och vi skulle ha en familjemiddag för att fira honom med min fästmö och mina föräldrar. Så ringde en kompis som är gitarrbyggare och frågade om han fick ta med sig en bekant på besök från USA. Jag förklarade att vi skulle ha en stillsam familjemiddag, och det var just vad hans bekanta önskade sig. Så kliver Mark Olson – en av mina stora förebilder – in i lägenheten. Efter en mycket trevlig kväll bytte vi mejladresser, och när jag hade skrivit en ny låt mejlade jag och frågade om han ville vara med på den. Men jag hade inte så höga förväntningar, du vet, ”jag har inget bolag och vet inte vad som skulle kunna hända med låten”. Men han svarade helt enkelt att ”let’s do it, man”.
På sin MySpace-sida har A Beautiful Friend lagt upp en serie enkla hemmainspelade covers, och en av dem blev så bra att den kom med på skivan.
– Jag skulle spela på en kompis bröllop, och de önskade sig Robyns Keep the Fire Burning. Och medan jag förberedde den upptäckte jag att det var kul att pröva att arrangera om låtar. Så jag bestämde mig att göra om några gamla låtar och se hur det blev – allt från Cure och Howard Jones I’d Like to Get to Know You Well till Samantha Fox – och eftersom det fortfarande var ett gediget låtskrivande på åttiotalet höll låtarna i avskalade arrangemang. Robynlåten på skivan är den första av tio tagningar hemma i min lägenhet, den blev så bra att jag inte brydde mig om att försöka göra den i studion sedan.
Det är ingen vågad gissning att påstå att A Beautiful Friend har gjort en av höstens mest omtalade album. Det anar nog Pelle Ekerstam också.
– Precis som de flesta musiker läser jag förstås recensioner och hoppas bli upp-skattad. Jag är en människa och därför en sucker för bekräftelse. Men det blir ju så att det är den negativa recensionen bland tio positiva som man tar åt sig av och kommer ihåg. Och den här gången känner jag mig trygg, så det ska bli kul att läsa vad andra tycker. ■
                       

We Were Heading for the Sun (Polecat/Sony) finns ute nu.

Stad: 
Kategori: