Diskussioner kring musikens kvalité hamnar ofta i verkshöjd och originalitet. Men det som saknas i samtalet är ofta en tredje faktor, känsloförmedlingen.
För ett tag sedan tog jag mig äntligen igenom den ständigt hyllade Netflix-serien Pretend It’s a City. I dokumentärserien följer filmregissören Martin Scorsese sin vän, författaren Fran Lebowitz, runt New York för att ställa henne frågor. Lebowitz behöver väl ingen längre introduktion, men kort sagt är hon känd för att i olika format agera rollen som kulturorakel och ge sina åsikter på högt och lågt.
Främst brukar hon fokusera på litteratur eftersom det är hennes favoriserade domän. Men i ett avsnitt börjar hon prata om musik. “Jag tror verkligen att musiker och kockar är upphovet till mest njutning i människans liv. När jag hör musik blir jag med ens gladare. Det kan man inte säga om mycket. Musik gör människor gladare, och det skadar inte dem. De flesta saker som får dig att må bättre är skadliga. Musik är väldigt ovanligt. Det är som en drog som inte dödar dig”.
Självklart gladde det mig att höra det, eftersom att när Lebowitz säger något så känns det som en universell sanning. Men det är också därför jag valt att jobba som musikjournalist, även om Fran uttrycker det bättre än jag hade kunnat göra. Alltså den känslomässiga kraften i musiken. Ja, det var töntigt sagt, men det går inte att beskriva på något annat sätt. I den allt mer kommersialiserade musikbranschen är det viktigt att minnas att musiken också är den bredaste av konstformer, eftersom den vare sig folk vill det eller inte når alla.
Lebowitz ord är särskilt träffande, eftersom musikens lättillgänglighet och omedelbarhet inte nödvändigtvis brukar lyftas fram som något positivt. I min intervju i det här numret med producenten Patrik Berger pratar han om att musik inte längre kan definieras som konst, eftersom den förväntas vara så behaglig och friktionsfri. Till skillnad från konstmusikens storhetstid vill de flesta inte lyssna på atonal musik utan logik och uppenbara mönster i dag. Musiken ska helt enkelt vara lättsmält och bred för att passa så många som möjligt.
Det är såklart en tråkig utveckling på många sätt som dödar det kreativa, unika uttrycket.
Visst har popformlerna blivit allt mer strömlinjeformade och mallade för att återupprepa succéer. Samtidigt som musikkritikens viktiga funktion som bedömare allt för ofta svävar i väg till personen bakom verket snarare än musiken, och det är inte heller rätt väg att gå.
För tyvärr förenklas ofta musiken till underhållning och nöje, snarare än den konstform som jag absolut tycker att det är. Bara för att många missbrukar den för ekonomisk vinning och att det finns skivbolag och en viss publik som har fel förväntningar, tycker jag inte att all musik ska förminskas och exkluderas ur konstbegreppet.
Diskussioner kring musikens kvalité hamnar ofta i verkshöjd och originalitet, som det sig bör. Men samtidigt som musik bör analyseras utifrån sina konstnärliga kvalitéer, är det också ibland skönt att bara ta musiken för vad det är, den snabbaste konstformen till direkt glädje. Om vi ska lyssna på Fran Lebowitz det vill säga. De två parametrarna kanske inte heller behöver ställas mot varandra. Om du blir glad av musiken, vem är vi att säga att den är dålig?
