Ji Nilsson är artisten som inte vill stå på scen. Hennes debutskiva handlar om mardrömsåret där hennes systerson dog och hennes åtta år långa förhållande tog slut.
Ji Nilsson inledde sin musikkarriär med att släppa låtar på Soundcloud hösten 2013. Sedan dess har hon gett ut EP:n Blue is the saddest colour och fått se sin singel Nothing få över två och en halv miljon spelningar på Spotify. Trots att hon till en början var, som hon själv beskrivit det i en intervju med Dagens Nyheter, "en ofrivillig artist".
– Det var inte det att jag inte ville att någon skulle höra min musik. Men innan jag väl släppte något på Soundcloud ville jag bara skriva låtar och producera andra. Jag vill till exempel inte stå på scen. Jag tänkte att man behövde det för att kalla sig artist. Så det tog ganska lång tid innan jag blev bekväm med att kalla mig artist.
Det här med att du inte vill stå på scen. Hur funkar det ekonomiskt? Är man inte ganska beroende av intäkter från liveframträdanden som artist nuförtiden?
– Jo, det är man. Så det funkar ganska dåligt under perioder. Eftersom jag även skriver musik till mer framgångsrika artister med bättre rotation tjänar jag en del pengar på det. Men det finns perioder där det verkligen inte går bra. Då känner jag mig sjuk i huvudet som inte spelar live.
Hur illa är det då?
– Då får jag käka linser och inte gå ut och ta en bärs. Det är på den nivån.
Andra artister drömmer kanske om att spela på Ullevi. Men vad drömmer du som inte gillar att stå på scen om?
– Jag drömmer om att Rihanna eller Frank Ocean ska höra min musik och tänka "Oh my god, i have to work with her". Det skulle inte behöva vara en duett. Det hade räckt med att få skriva en låt eller producera något åt dem. Det hade varit fruktansvärt kul.
I slutet av augusti ger hon ut debutskivan Scandinavian Pain. Den handlar om Ji Nilssons personliga helvete under året 2016, då hennes systerson dog och hennes åtta år långa förhållande tog slut.
– Jag är så van att skriva om sorg. Kanske inte om döden, som jag har fått göra nu. Men mycket sorg och saknad. Det är en sida som jag har lätt för att dela med mig av. Jag förstår inte vad folk menar när de säger att jag är modig som delar med mig av det här. Jag är så öppen, så jag känner mig inte modig. Men det kanske jag är.
Hur tog du dig igenom allting?
– Genom att vila väldigt mycket. Första halvåret gjorde jag ingen musik överhuvudtaget. Jag försökte bara hitta någon slags balans i vardagen. Först efter fem månader satte jag mig och började försöka göra musik. Det var till jättestor hjälp för min recovery. Och så skaffade jag mig en liten hund. Jag har gått på många långa välgörande hundpromenader med honom.
Singeln Proud släpptes under Prideveckan. Tidigare har Ji skrivit könlösa kärlekslåtar. Men den här gången riktar hon sig till en hon.
– Jag har fått frågor om det förut. Jag har väl svarat att tidigare kändes det viktigt att vem som helst skulle kunna identifiera sig med låtarna. Men det föll sig naturligt att använda ordet "her" i den här låten och en annan låt på skivan. Jag tyckte att det var dags. Att vissa låtar kan få vara tydliga med hur jag känner och andra mer öppna för tolkning.
Hur skulle du beskriva din musik för de som inte har hört den?
– Den är melodisk. Fantasifulla produktioner med influenser av r&b och folkmusik. Mycket textfokus, men på ett enkelt och inte så pretentiöst sätt. Det låter väl kanon?
Ja. Finns det någon låt på skivan som Gwen Stefani skulle kunna tänka sig att sno tror du? (2014 anklagades Gwen Stefanis låt Baby Don't Lie för att vara misstänksamt lik Ji Nilssons Heartbreakfree, reds.anm)
– Hahaha. Det var ju inte hon. Det var hennes producenter. Men gud, vilken skulle det kunna vara? Jag vet inte. Det är guldkorn hela högen, så jag får akta mig.
