När en tredjedel av året passerat, och den där reissuehögtidsdagen Record Store Day också hunnit sättas i perspektiv, är det dags att sammanfatta vilka av 2019 års hittills utgivna återutgåvor du verkligen verkligen verkligen inte får missa.
När en tredjedel av året passerat, och den där reissuehögtidsdagen Record Store Day också hunnit sättas i perspektiv, är det dags att sammanfatta vilka av 2019 års hittills utgivna återutgåvor du verkligen verkligen verkligen inte får missa.
Various — All the Young Droogs - 60 Juvenile Delinquent Wrecks (RPM/Cherry Red)
Obskyriteter från första halvan av 1970-talet sorterade i olika fack i en fin liten låda - från uppvikta jeans, moppemustascher och boogie via dem som nästan lyckades med glamrock till udda internationella one-hit-wonders - vad kunde väl vara roligare?
Att till exempel finkamma All the Young Droogs efter artister som senare hittade mindre stompiga utrycksformer är en sann glädje för varje kalenderbitare. Här finns folk som sedemera kom att bilda band som The Saints och The Church i Australien, medan TV Smith visar sig ha sjungit med Sleaze innan punken kom. The Brats var någon sorts glamband (möjligen ombesjungna i slagträ-sammanhang av Ramones) skapat av Rick Rivets efter att han fått sparken från New York Dolls. Men mest överraskar kanadensiska Sweeney Todd, som på faktiskt utmärkta Roxy Roller stoltserar med den unge sångaren Bryan Adams.
Samlingens titel leker med Bowie-textrader, och även om inte David Bowie själv hörs här vilar hans skugga tungt över det tidiga 70-talet. Han hade en hit med Criminal World 1982, men det original av Metro 1976 som hörs här är fortfarande inte tillräckligt uppskattad. Bowies band The Spiders From Mars bidrar med ett spår från tiden efter att de dumpats av sin sångare, och den forna Bowie-trummisen Woody Woodmansey och hans glamband U-Boat är avsevärt mer novelty än bra.
Till och med Harpo Svensson dyker upp med My Teenage Queen, och ännu mer anmärkningsvärd är Slowlords b-sida Big Boobs Boogie som måste vara en av de minst politiskt korrekta pubrocklåtarna någonsin (och då är ändå konkurrensen svår i genren). Bäst här är John Howard, som med Guess Who’s Coming to Dinner? fortsätter vara den där brittiska artisten som du verkligen borde upptäckt för länge sedan.
I samma andetag gör man gott i att ta sig an samlingen Jobcentre Rejects - Ultra rare NWOBHM 1978-1982 (On The Dole Records), som är precis vad titeln lovar - tolv obskyra låtar som för de flesta varit bortglömda i decennier och för inte bara för renläriga heavy metal-fans länge varit svåra rariteter. Kanske minst av allt för just dem, faktiskt. När AC/DC först kom till London 1976 ansågs dem tillhöra punken lika mycket som hårdrocken, och Lemmy vacklade ju ständigt mellan genrerna. På Jobcentre Rejects samlas samma andas barn, de där pub-busarna från småstäderna som tyckte att det var lite fjösigt att sjunga falsett och lite jobbigt att lära sig avancerade solon, men som fattade att det kunde vara värt att försöka hänga på Iron Maiden till exempel med låtar som Metal Mirrors (Living On) English Booze. Det är en samling som fullständigt väller över av tighta utsvängda blåjeans, håriga bröst, avslagen lager och avsevärt mer volym än ekvilibrism, och det är synnerligen underhållande.
The Residents — Commercial Album pREServed Edition (Cherry Red)
Nej, The Residents har naturligtvis aldrig gjort ett kommersiellt album. Men Commercial Album är så nära de någonsin kommit, med 40 låtar som allihop är exakt en minut långa och som allihop är fina små minnesvärda melodier. När den ursprungligen kom 1980 sände Sveriges Televisions popprogram flera videos från skivan, utan verka tycka att de var nämnvärt udda, och när den släpptes i deluxeversion i början av 2019 hade små mästerverk som Suburban Bathers, Picnic Boy och Easter Woman fått sällskap av ytterligare en dryg timme vrickat medryckande musik.
Buzzcocks —Singles Going Steady (Domino/Playground)
Egentligen behöver du förstås allt, precis allt, som Buzzcocks släppte på 1970-talet, och med Dominos fina färgade vinyler av deras tre första album är det svårt att hitta ursäkter att avstå. Men norra Englands allra finaste punkpop samlades på den här fullständigt briljanta samlingen, där A-sidorna från bandets första åtta singlar utgör albumets helt oantastliga förstasida, och där samma singlars B-sidor i samlad form sedan är närapå lika bra. 16 låtar, 16 mästerverk!
Prince —Rave Un2 The Joy Fantastic och Rave In2 The Joy Fantastic (Sony Legacy)
Planenligt pågår parallella Prince-processer parvis. Dels serveras vi - som här - hans mindre uppskattade millenieskiftesutgåvor i för första gången på (lila) vinyl, och den som inte jublar över det är bara trångsynt eftersom även sämre Princealbum är vida överlägsna de allra flestas toppstandard.
Dels pågår arkiv-utgrävningar, och efter förra årets utsökta pianodemos kommer snart en väl sammansatt samling outtakes av låtar som Prince gav bort till andra artister. Manic Monday och Sex Shooter ör bara två av topparna där.
Thin Lizzy — Black Rose: A Rock Legend (Vertigo/Universal)
Den har funnits som deluxe-CD sedan tidigare, men ett av årets bästa Record Store Day- fynd (om än inte prismässigt, förstås) var det här, ett av Phil Lynotts popigaste rockalbum. Fullt av hits lika klockrena som hjärteknipande, bland dem Do Anything You Want, Waiting for An Alibi och hyllningen till hans nyfödda dottern i Sarah, och nu också kompletterat med motsvarande demos och outtakes.
Iron & Wine — Our Endless Numbered Days (Sub Pop/Playground)
Sam Beams andra album som Iron & Wine är ett fantastiskt album i all sin anspråkslösa musikaliska stillsamhet, och jubileumsutgåvans tolv adderade akustiska demos bidrar ytterligare till framför allt anspråkslösheten.
Göteborg Sound — Göteborg Sound (Bengans)
”När han fyllde 15 så fick han en ny moppe av sin far, när han fyller aderton en helt ny bil han har”. ”Du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv - Björn Borg”. Göteborgs första och (tillsammans med Straitjacket/Liket Lever) bästa punkband och deras sångare Lob svingade vildare än de flesta i den ursprungliga svenska punken, och alla ikoner fick sig en släng. Kungen, Björn Borg, Sune Mangs, rikemansbarn och Stockholmspunks. Det gjordes med övertygelse, engagemang och kanske mer kopplingar till Göteborgs machoarbetarprogg än någon velat erkänna, och det gör den här samlingen av alla deras singlar och ytterligare några gamla inspelningar till en efterlängtad och synnerligen angelägen utgåva.
