Foto: Johan Gunséus.

Alla vill tämja en bångstyrig kvinna

14:46 17 Jun 2019

Inom loppet av ett halvår har Karin Smirnoff släppt debutroman, blivit Augustnominerad för densamma, och givit ut en uppföljande bok. Nu skriver Karin Smirnoff på den tredje boken om Janakippo och hennes tvillingbror Bror. Nöjesguidens litteraturredaktör Hanna Bergström har samtalat med henne om norrländskt byliv, sektgemenskap och kvinnlig bångstyrighet.

I oktober 2018 släpptes Karin Smirnoffs besynnerliga debutroman Jag for ner till bror. Två veckor senare blev den Augustnominerad. I maj släpptes uppföljaren Vi for upp med mor. Återigen möter vi janakippo och hennes tvillingbror bror som beger sig från den stundom kaosartade, stundom långsamma tillvaron i smalånger till byn kukkojärvi där modern ska begravas. Besöket till moderns födelseort ska komma att förändra bådas liv radikalt och återigen är det en rå, existentiell, samt mycket fascinerande berättelse som växer fram, fortfarande med det säregna språk som kommit att bli Karin Smirnoffs signum.

Det är svårt att kort förklara den värld man som läsare sugs in i, mer än att den sannerligen är unik. I de små byarna i norra Norrbottens kalla inland möter vi snickaren jussi, harmynte john, kimmorantalo och pastorsilas samt kvinnorna marta och magdalena som på olika sätt lever i skuggan av den sektgemenskap som präglar kukkojärvi. Alla namn och platser skrivs som de dialektalt låter, med små bokstäver och ihop. Genomgående berörs frågan om förlåtelse och om friheten är värd att kämpa för fastän priset är högt. Karin har själv delvis vuxit upp i norra Sverige. Helt utan erfarenhet av mindre orter hade berättelserna varit mycket svåra att gestalta.

Hur föddes tvillingarna janakippo och bror, är deras liv helt fiktiva?
– Jag skriver intuitivt, utan synopsis, och bygger upp karaktärerna eftersom de kommer in. De tre delarna är ett sorts konstprojekt som i grunden handlar om en människas utveckling och sökande efter ett värdigt liv. Parallellt med janakippos snåriga vägar löper ett sorts utforskande av språket och skrivandet i sig. Jag känner mycket för janakippo även om hon ofta är kontraproduktiv. Hon är modig, omtänksam och fördomsfri, samtidigt som hon har ett flyktbeteende och svårigheter att knyta an till andra människor utom sin tvillingbror. Allt är fiktion och på samma gång sant. Berättelserna och karaktärerna är helt uppdiktade, men berör händelser och företeelser som jag själv har ett hum om.
 
Janakippo framträder om möjligt än tydligare i Vi for upp med mor. Genomgående gestaltas en stark och självständig kvinna, på gränsen till självdestruktiv, som inte räds att sätta sig på tvären, något som är påtagligt problematiskt i en liten by där den mansledda sektgemenskapen styr. Då bror i motsats till jana lockas av denna ställs man som läsare inför frågan huruvida sekten är en boja eller den enda vägen till en typ av sammanhang.
– Jag försöker skildra människor som inte i första hand moraliserar över andra människors val, utan snarare funderar över valen de själva gör. Generellt försöker jag undvika att styra läsaren in i ett tyckande. Jag vill att läsaren ska skapa sig sina egna bilder. Janakippo ogillar hyckleriet inom Gemenskapen, men tar sig ändå rätten att utöva sin egen gudstro som hon vill.

Vad gör att hon orkar stå emot, och vad blir priset hon får betala?
– Jana inser ganska snart att människor som bryter mot Gemenskapens regler hamnar utanför. Jana själv blir ett dubbelt hot: dels för de kvinnor som rättat in sig i ledet, och dels för de män som anser sig ha bestämmanderätten. Hon har en mission – att få hem sin bror till smalånger och bryr sig föga om sin egen popularitet eftersom hon ändå inte tänkt stanna. Hon finner sin egen gemenskap med andra outsiders. Jana betalar ett högt pris för sitt oberoende. Främst på grund av hennes oförmåga att knyta an känslomässigt till andra än tvillingbrodern.

Trots tydliga inslag om trygghet och hjälpsamhet i landsbygdsbyarna är de båda böckerna blottande med flera fall av incest, alkoholmissbruk, misshandel, destruktivitet och död. Finns det något problematiskt i att skildra landsbygden på sådant sätt, en risk att förstärka förutfattade meningar?
– Privat är jag en god ambassadör för norra Sverige. Jag älskar tystnaden, rena luften, skogarna, bergen, älvarna och så vidare. Men jag jobbar inte på en turistbyrå, jag är författare. Människors eventuella förutfattade meningar måste de göra något åt själva. Mina fiktiva byar skulle kunna ligga var som helst och är lika orimliga som de är rimliga. Jag gör inte anspråk på att berätta ”sanningen”. Jag berättar en historia.

En historia som får en fortsättning. Vart tar berättelsen vägen den tredje gången?
– Inför tredje boken känns det bekvämare igen. Jag är framförallt säkrare på var berättelsen är på väg än i tvåan. Del tre förstärker ytterligare berättelsen om janakippo och tar henne förhoppningsvis mot ett mer självständigt liv, oberoende bror och andra destruktiva relationer. Jag vet inte ännu hur det kommer gå. Jag har en lös plan, men är inte helt övertygad om att janakippo är med på den.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!