Filmfestivalen CinemAfrica är tillbaka med full styrka efter två år av restriktioner. Årets upplaga invigs den 24 oktober och pågår fram till 6 november.
Sedan 1998 har CinemAfrica visat filmer från den afrikanska kontinenten och diasporan. Temat för i år är African Renaissance och festivalen kommer att äga rum på ett flertal olika platser runtom i Stockholm. Vi har intervjuat Francine Agbodjalou, som är festivalansvarig för CinemAfrica.
Nytt för i år är en pop-up lokal på Katarina Bangata 40 som kommer att vara öppen under hela festivalen. Vilken funktion drömmer ni om att den ska fylla?
— Vi vill skapa en mötesplats med vår pop-up. Det har känts som att mycket har anonymiserats under pandemin och nu vill vi kunna erbjuda intima visningar. Därför har vi tagit över ett galleri till och med slutet av november i år, och kommer att dyka upp på lite olika platser framöver det kommande året, och inte bara i Stockholm. Vi på CinemAfrica vill göra bioupplevelsen till en förlängning av en vanlig hemmakväll.
Berätta mer om årets festivaltema! Varför African Renaissance?
— I årets tema återfinns det franska ordet ”naissance” som kan översättas till att födas. Vi ser det teamtiskt i årets festivalprogram – att det går att hitta filmer som handlar om att ”växa in i livet”. Vi vill även visa tolkningen att växa fram i något nytt medan man övervinner utmaningar som människa.
Vilka har curerat årets program?
— CinemAfrica har en programgrupp som besitter olika typer av expertis som speglar vårt festivalprogram. Gruppen består av filmvetaren Oulia Makkonen, filmskaparen och konstären Roda Abdalle, konstkuratorn Meryem Saad, filmskaparen Erika Baiana Lager och jag, som är festivalansvarig.
Några andra programpunkter utöver ordinarie filmvisningar som du vill lyfta fram?
— Vi har satt in sex kortfilmspaket som är underbara karameller av filmer som man definitivt inte får missa. Morad Mostafa, regissören bakom kortfilmerna Khadiga och What We Don’t Know About Mariam, kommer hit och besöker oss.
Ge oss era bästa festivaltips - tre filmer som absolut ingen får missa.
— Vi har fyllt festivalen med filmer som kan vara både motstridiga, fina och gripande. Den som är intresserad av afrikansk filmhistoria borde definitivt se dokumentären A Daughter’s Tribute to Her Father: Souleymane Cisse av Fatou Cissé. En annan väldigt gripande dokumentär är As I Want. I filmen får man följa hur regissören Samaher Alqadi dokumenterar den feministiska frihetskampen i Kairo efter övergreppen som begicks under den arabiska våren. Sedan skulle jag även vilja lyfta Lingui, the Sacred Bonds av Mahamat-Saleh Haroun, som är en väldigt stark spelfilm som alla borde se.
