Den Malmöbaserade tvillingaduon har med sin minimalistiska punk blivit ett av indievårens mest hajpade band.
Tvillingsystrarna Inez och Ella Johansson är uppväxta i Malmö och har fått musiken med sig från modersmjölken. I våras släpptes debutalbumet Bird Hour, som bjuder på avskalad och gitarrbaserad indiepunk och hårresande harmonier – så där som jag tänker att bara tvillingar kan sjunga. Deras röster smälter liksom samman och är för ett otränat öra svåra att särskilja från varandra.
Jag träffar albumaktuella 7ebra under musikfestivalen The Great Escape Festival i Brighton, och möts av två trötta tjejer. Innan festivalen har de turnerat i princip hela våren och varit förband under Telemans brittiska turné.
– Det har vart najs, men vi har blivit lite trötta eftersom vi har varit ute och spelat så länge, säger Ella.
– Jag kände lite igår att jag inte vet om jag tyckte att det var så najs, om jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag är lite trött bara, fortsätter Inez och skrattar.
Innan dess har de redan hunnit spela på SXSW och varit förband till bland annat bob hund, Future Islands och Andy Warhols. De har blivit flitigt omskrivna både i svensk och internationell media som ett av de mest spännande indiebanden just nu. Själva är de slående ödmjuka. Inez spelade många år som soloartist, men insåg så småningom att hon hade den perfekta samarbetspartnern i tvillingsystern Ella. I 7ebra står Inez för låttexter, sång och elektrisk gitarr, medan Ella spelar keyboard, orgel och mellotron, samtidigt som hon manuellt spelar samplade trummor med sina fötter
Hur skulle ni själva beskriva er musik?
E: Många har sagt att vi ger nittiotalsvibbar men jag vet inte. Det känns som att allting börjar med Inez texter och ackord.
I: När jag var själv ville jag ha lite mer Elliot Smith-aktig stämning, fast jag ville också ha mer än bara gitarr. Men det var inte så seriöst, jag visste inte riktigt hur man spelade in. När vi på riktigt började spela in och skapa musik tog det formen av vad det är nu.
E: När vi spelade in ville vi att det skulle vara något som vi gillade, men samtidigt ändrade vi det så fort det började låta som något annat. Vi försökte hitta något som var 7ebra och inte något annat. Det tänkte vi mycket på.
Var hämtar ni inspiration?
I: Jag har varit ganska inspirerad av Mitski. Jag tycker inte alls att jag skriver i hennes liga men jag gillar hennes texter och melodier väldigt mycket. Det är kanske egentligen att jag önskar att jag hade skrivit vissa låtar som hon har gjort. Sedan är det också bara livet och hur man känner inför saker. Att man skriver av sig.
Har ni alltid varit intresserade av musik båda två?
E: Vi har haft det mycket i uppväxten, våra föräldrar har båda spelat i band sedan vi var små och man lyssnade mycket på musik hemma. Vi har alltid haft det runt oss på ett naturligt sätt.
I: Och sedan när man var 14, 15 så blev det superviktigt med musik och att identifiera sig med det.
E: Man låg och grät och lyssnade på…
I. Jag hade verkligen en Håkan Hellström-fas.
E: Ja du hade det, och jag sa: ”Vad fan håller du på med Inez?”. Just i den åldern lyssnade jag mycket på Fleet Foxes. Jag låg och sov till dem ofta minns jag. För mig var det mer åt country- och folkhållet. Till exempel Jackson C. Frank, en amerikansk musiker som typ bara spelar akustisk gitarr och sjunger om sitt liv.
Har det alltid har känts naturligt att samarbeta med musiken, eller har den omtalade tvillingrivaliteten någonsin funnits?
I: Vi sjöng en del tillsammans när vi var yngre. Men vi har inte velat klumpas ihop, och nu blir vi ju det.
E: Men vi bryr oss inte så mycket om det nu.
I: Nej, det var mer känsligt när man var yngre. Att man ville vara sin egen person och sånt. Nu känner vi mer att det funkar så bra eftersom vi känner varandra så himla bra. Så det är bara enkelt att göra det ihop, och så råkar det vara så att vi är tvillingar. Det låter kanske lite löjligt att säga att det kom naturligt. Men det fick väl ta sin tid.
Till debutalbumet Bird Hour har systrarna tagit in ytterligare en samarbetspartner, nämligen producenten Tore Johansson – som tidigare arbetat med bland annat The Cardigans och Franz Ferdinand.
– Vi började spela in början av 2020, så vi har tagit det ganska lugnt. Det har fått ta sin tid, vilket har varit skönt. Vissa grejer har vi liksom gått tilllbaka och ändrat ett år senare, så att låtarna blir så bra som möjligt, berättar Ella.
Inez fyller i:
– Det var skönt att någon ville hjälpa oss. Och att det var Tore. Det har varit jättekul.
Är det viktigt för er att låta processen ta sin tid?
I: Jag tror det. Det har blivit så.
E: Nu känner jag att det hade varit skönt om det gick lite snabbare. Det kanske kommer gå fortare nu framöver, men överlag tror jag att vi behöver mycket tid för att vara bekväma med allt.
Hur kom ni fram till albumtiteln – Bird Hour?
I: Det var fan svårt att bestämma. Många av låtarna skrev jag när jag var yngre, och albumomslaget är en bild på oss när vi var små. Så jag har tänkt mycket på barndom och ungdom. Att vara uppe sent till ”Bird Hour”, vilket är runt fyra på morgonen. Jag sa det någon gång när vi gick hem sent och fåglarna var uppe och kvittrade. Jag tyckte att det var fint. Och det kapslar in låtarna bra, för det finns mycket känslor runt den tiden. Att man kanske inte kan sova, eller att man har varit uppe alldeles länge.
– Eller att man tittar på TV tills fåglarna börjar kvittra, flikar Ella in.
– Haha ja, det kan vara vad som helst. Och så känner man: ”Åh fan, nu är jag uppe till bird hour. Igen”, fortsätter Inez.
Var ser ni er själva om fem år?
I: Ett till album hade ju varit kul. De vill att vi ska släppa ett till album nästa år, och jag känner bara: ”Hur i helvete då?”. Det är inte så himla lätt att skriva låtar liksom.
E: Jag skulle vilja ha spelat på fler egna turneer, det hade varit kul. Och jag vill tillbaka till USA.
I: Att äga en egen lägenhet, haha. Fast det känns omöjligt.
7ebra spelar på Stay Out West under torsdagen.
