72 timmar studentliv i Edinburgh

Alexandra Lundbladh har räknat ner till Brexit i Skottlands huvudstad.


 

Jag blev väldigt förtjust när min nära vän Louise bestämde sig för att börja plugga i Edinburgh. I vanliga fall är det för egen del mest jobbigt när vänner flyttar ifrån mig eftersom jag sällan har råd att hälsa på dem, men så var alltså inte fallet nu. En flygbiljett tur och retur till Edinburgh kostade 1000 kronor och det var hon väl värd, Louise, speciellt när det också skulle innebära några dagar i mina drömmars stad. Trots att jag aldrig varit där tidigare har jag i flera års tid ställt Edinburgh på en väldigt hög piedestal och fantiserat om hemtrevliga gamla pubar och främlingar som adresserar mig med ”luv”. Det känns som att norra Europa kollektivt utsett Edinburgh till en stad som ska hållas fri från otäckheter och uteslutet vara en plats av trygghet och mys.

Jag anländer till Edinburgh en torsdag vid lunchtid och är något nervös eftersom att resa utomlands ensam är det mest äventyrliga jag utsatt mig för på två år. Den första jag möts av på flygplatsen är en vänlig uniformerad polis som på skotsk dialekt frågar ”Where have you come from?” för att sedan peka mig i rätt riktning – en gärning som gör mig varm i kroppen. Allt går bra, jag tar mig från flygplatsen in till stan och därifrån direkt till Musselburgh, en liten förort till Edinburgh. När Louise välkomnar mig vid tågstationen och leder mig till Queen Margaret Universitys campus känns det som att jag kommit hem. De starka vindarna är inte vind, de är en famn som vaggar mig varsamt.

Louise har inte överdrivit när hon berättat om sitt pyttelilla studentrum som påminner om en finlandsfärjahytt, det påminner verkligen om en finlandsfärjahytt, förutom att en sån liten hytt nog är större. Det gör mig såklart ingenting, vilket rövhål jag hade varit om jag klagade på att hennes rum var för litet.

Under min första kväll som låtsasstudent går vi till Maggie’s, QMUs – ja jag är QMU med Queen Margaret University nu – campusbar där ett 30-tal studenter samlats för karaokekväll. För det överkomliga priset 7.15 pund får vi en stor öl (en Tennent’s, det dricker alla där) och en plastmugg rödvin med ytspänning. Stämningen på Maggie’s är som den är på alla lokalfester en timme in, och alla som sjunger karaoke ser ut att ha en pistol riktad mot tinningen. Jag förstår inte hur man kan ta sig an uppgiften att underhålla en publik för att sedan gå upp och viska texten till SexyBack utan minsta försök till dans. Men men, till slut styr en ung man stegen mot mikrofonen och river av American Boy med en oklanderlig show och därifrån går kvällen spikrakt uppåt. Höjdpunkten är när en rullstolsburen kille sjunger I’m Still Standing som om han inte gjort något annat. ”Vill ge honom mina ben.” har jag skrivit i mina mobilanteckningar. När två tjejer i slutet av kvällen ställer sig på scenen för att sjunga Dancing On My Own och väljer Calum Scotts version knyter vi näven i fickan och bestämmer oss för att gå hem till studentkorridoren.

Under dagen som följer lever vi i en mysig, brexitförnekande Edinburghbubbla och Louise pekar ut olika platser som givit JK Rowling inspiration till Harry Potter-böckerna; Victoria Street som inspirerat Diagon Alley, kyrkogården där man kan hitta namn som Thomas Riddell och William McGonagall. Vi går också upp till slottet en sväng, men det känns inte lika kul att berätta om. Det är mäktigt, men det är resten av staden också. Edinburgh är kanske till och med mysigare än jag tänkt att det ska vara. Det är som att befinna sig i en gammal sagostad, och jag dras med i stämningen så mycket att jag inne i en merchaffär köper en 70x100-poster med Harry Potters ansikte på och ångrar mig minuter senare.

Senare samma kväll går vi till en vegetarisk restaurang som Louise pratat om i månader innan mitt besök och har höga förhoppningar. Det visar sig att vi har det i onödan eftersom personalen på restaurangen antagligen inte skulle lägga märke till oss om vi så var de enda gästerna där. Vi lyckas beställa mat och en Margarita var och försöker hålla oss vid gott mod, men när vi lämnar två timmar senare är vi desperata. Något måste hända på en gång, annars dör kvällen. På en pub med halvdan livemusik dricker vi vin och leker fuck marry kill med gamla klasskompisars pappor som alternativ eftersom vi har fått slut på både samtalsämnen och gott mod. På en tv bakom mig tickar en brexitnedräknare, det är en timme kvar till fördärvet. Jag och Louise jobbar sannerligen i motvind, men vi kämpar oss långsamt över den enorma tröskeln till en kväll ute och hamnar slutligen på en klubb som heter ”Mjölk” och visar sig vara jättekul.

Hade vi inte gott mod vid fredagens pubbesök så gör vi åtminstone upp för det under lördag eftermiddag. Vi går på stans gator med malliga steg eftersom vi kvällen innan lyckats vända något riktigt deppigt till en succé, och Louise vågar vid ett tillfälle använda sig av beskrivningen ”vi gör vatten till vin”. Vi är perfekt bakfulla, äter eggs florentine till lunch och handlar inför förfesten vi ska ha i studentbyggnaden.

Inför min sista middag har Louise bokat bord på en pub i Musselburgh, vilket visar sig vara Skottlands trevligaste ställe. Om jag någon gång i livet känner mig otrygg och vill fly ska jag åka dit och försöka få jobb i baren. Hälla upp Tennent’s hela dagarna och småprata med stammisar.

Till förfesten som vi håller i Louises delade kök kommer 20 av hennes vänner och bekanta och jag gör så gott jag kan för att smälta in. Jag gör det nog lite för gott, eftersom jag i efterhand minns en stark impuls att föra långa konversationer om ”mitt finska arv” med varenda en av Louises finska vänner. När vi sent på kvällen åker in till stan i samlad trupp går vi till minst två olika pubar, det har jag några minnessekvenser och kortdragningar från. Sedan bråkar jag med Louise, gråter på en toalett, blir sams och åker vid ett senare tillfälle Uber hem. Med tanke på hur malliga vi var innan så är det här antagligen vad vi förtjänar min sista kväll.

Klockan 9 på söndagen låtsas jag glömma Harry Potter-postern i Louises rum och går på otroligt svaga ben till bussen som ska ta mig mot flygplatsen och hem.