48 timmar Madrid

"Madrid - as boring as Stockholm?" frågas det illavarslande i en av guideböckerna vi bläddrar i på flyget. Har det blivit en slags världsreferens? Från Kathmandu till Minsk sitter de och [I]skrattar [/I]åt oss. Hoppas att målet för deras nästa storstadssemester inte är [I]lika [/I]trist som den där staden, vad heter den nu igen, Stockholm. Humöret sänks ytterligare när en annan skrift meddelar att det till helgen väntar "extrema temperaturer" just i Madrid, det ska bli över 40 grader! Vart är vi på väg? Till skärselden? Och - mycket riktigt - luften som möter oss är chockerande varm. Som att kippa efter luft i en bastu full av gamla hopplösa machomänniskor. Spanien är fullständigt solbränt, landområdena vi flög över var utarmade, förkolnade, torra som fnöske. Och kanske ännu värre: Här finns ingen frisk havsbris, ingen hamn, inte ens en å. Vi rullar ner taxirutorna tills de är vidöppna, men förgäves: Det enda som håller inlandsvärmen på avstånd är en bra luftkonditioneringsanläggning, men vi åker spansk budgetbil. Vårt hotell, Gran Hotel Conde Doque, är fantastiskt. Det placerar sig i en angenäm mellanklass: Inte så fint att det blir otrevligt, inga sådana där fåfänga designprylar, men likväl med alla tänkbara bekvämligheter. Här kan du få din skjorta lagad, eller din smoking insydd efter att ha livnärt dig på hotellets frukost för bantare. Vårt rum har i allt sitt överfLöd en egen förtjusande veranda stor som ett studentrum. Det finns fräscha blommor och housemusik på toa! Stärkta hänger vi oss åt ställets bekvämligheter, det är skugga på terrassen, iPoden är på, och fötterna är placerade i hotellets svala badrumstofflor. Därnäst bestämmer vi oss för att skaffa oss en överblick över staden en gång för alla. Att vinna över den på något vis, som den nervösa föreläsaren innan sitt framträdande: Han går in i rummet först för att ha överblick över åhörarna medan de en efter en sätter sig ner. Så kan de inte överrumpla honom. Det är lite samma sak. Det finns en linbana här. Den når inga spektakulära höjder, men en överblick av staden borde den ge. Från utgångspunkten Pargue del Oeste fortsätter linbanan över den enorma parken, eller snarare vildmarksområdet, Casa de Camp. Det är oroväckande få människor vid utgångspunkten. Biljettluckan är tom. Har de gått i konkurs? Efter ett tag dyker en kille upp, han har väl varit på dass, han hjälper oss in i en av vagnarna. Knarr! Iiich! Så åker vi! Samtliga av våra grannvagnar, och de som är på väg ner igen, är tomma. Går banan med tillräcklig vinst för att kunna underhållas? Ser inte kopplingen där borta lite rostig ut? Och vad är det för otäckt ljud? Fast vår uppmärksamhet riktas mot något annat: Det finns knappt några människor i naturen under oss, bara några ensliga lekplatser, lite skräp bland de grågula soltorkade snåren, men här och där, till synes utan något som helst ärende, står det negresser och liksom [I]poserar[/I]. Ungefär med tjugofem meters mellanrum, utan någon ordning, en står nere i en grop, det finns inte ens någon stig där. Känner de varandra? Är det en installation? En musikvideo? Någon absurd form av mänsklig zoo? Att åka över detta med en linbana känns onekligen lite som att flyga lågt över savannen i en helikopter och titta på de vilda hyenorna nere på marken. Vi skramlar vidare. Nämen! Där står ju en med röven i vädret. Och inte en trosa runt knäna ens! Vi ser solens glittrande lek där den sällan skiner. Och genast förstår vi. Hon sysslar bara med aggressiv marknadsföring. Senare får vi veta att de styrande i Madrid löste problemet med de ständigt förökande afrikanska hororna genom att förvisa dem till stadens utkant. Detta nedgångna spöktåg, de hemlighetsfullt tonade fönsterrutorna på bilarna nedanför oss, det blir så mycket att vi måste ha en sup när vi når banans slutstation. Här finns röda plaststolar, en kund och burköl. Och en utsikt som inte matchar intrycken från färden. Efter en dåsig vandring i Madrids mindre charmerande centrala områden (den stora gatan Gran Via ger uttryck för det moderna Madrid, med skyskrapor, stora multinationella kedjor och en och annan prostituerad) är vi sugna på något lite mer [I]indie[/I], tar en cigg på Puerta dal Sol, drar till Chueca - stadens bögkvarter som nu blivit så trendigt att lokalbefolkningen klagar på att det inte är tillräckligt [I]gay [/I]längre. Men vi bryr oss inte. Här är stämningen generellt ganska ung och "fri", området är fullt av kaféer, barer, skobutiker och klubbar. Vi väljer en klubb. Vid lunchtid! Nu är vi normalt inte särskilt förtjusta i olika sorter chill-out koncept, men här, i 40 graders [I]stekande [/I]värme, är de fan en smula berättigade. Areia är en fristad ur den synpunkten. Här brer hippiekjolarna ut sig bland kuddar, låga soffor, ja nästan sängar, svag belysning och 19 behagliga grader. För oss, tja, räddar det dagen. Vi börjar bli vilda i blicken, champagnen från i morse gnager i tinningarna. Längre upp längs gatan kör vi i oss lite knallstark tapas från en i detta sammanhang hyfsat traditionell bar. Och den potenta osten och den vitlöksdränkta koljan får våra munnar att vattnas. Vi måste ha lunch. Vi beger oss upp till Malsana, ett åldersstiget, bitvis slitet område som tidigare var centralt i motståndsrörelsen mot Frankrike, senare ett anarkistiskt och tongivande område, fullt av barer, knarklangning och "blomstrande" sjuttitalsuppror, för att till sist (som så mycket annat) ruttna bort och ge vika för heroin på åttitalet. I dag är det i rörelse igen, något som restaurangen Nina är ett ypperligt exempel på. Den är så internationell att svenska ord känns fattiga; [I]loft-style[/I], [I]Manhattan[/I], relativt [I]pricy[/I], unga medvetna människor, men ändå inte [I]studenty[/I]. Maten är modernt medelhav och har rekommenderats oss varmt. Salladen som vi inleder med är ett enkelt litet genidrag, ett perfekt och genomförbart tips inför framtida middagar, som vi inte tänker ge bort här. Vinet är fantastiskt, det har vi druckit förr, men de två fiskrätterna är faktiskt överraskande personlighetslösa. Nåväl, vi trivs, det gör sällskapet bredvid också: Folk kommer och går, ölen flyter. Och tjohej! Där beställer någon desserten först! Denna Nina har uppenbarligen varit med i leken i några år, för runt hörnet ligger ett annat ställe - El Parnasillo - på hennes samvete. Här har med all säkerhet konstnärer, artister, journalister (yes!) och intellektuella (oops!) hängt i en mansålder, stället har till och med varit offer för attentat från den extrema högern. Den lilla syltan är full av snygga Art deco-detaljer, goda kaffedrinkar och halvgalet folk i alla tappningar och åldrar. Det är fest! Cigaretterna flödar! Efter detta virrar vi plötsligt runt i Salamanca, Madrids välmående delar med några spridda high end-klubbar, restauranger och modehus. För ett par nordbor är det ett nöje att hitta Prada-filialen (eller whatnot) på storstadssemestern, mest bara för att veta [I]var [/I]den ligger, men det är självplågeri. Det är skakande 42 grader varmt, hettan griper tidvis tag i hjärtat, är genomträngande, det känns absurt att strosa runt bland de övergivna trafikljusen. De infödda har naturligtvis vett att hålla sig inomhus. Vi går ned den enorma allén, Parqua de Recolettos, som slutar vid häpnadsväckande Plaza Colon. Här ligger uteserveringarna på rad, alla ger ett småexklusivt, men först och främst nostalgiskt Cinzano-intryck. Naturligtvis sätter vi oss och tar fyra öl. Vid bordet bredvid sitter ett raffinerat amerikanskt homosexuellt par. De har besök från hemlandet: En liten grånad herre, garderobsbög, med snart vuxna men ovetande barn och en fru som inte bryr sig. De är gifta, men inte ett par. "Nowadays she puts all her creativity into Flamenco." Samtalen ger en skrämmande inblick i ett kärlekslöst, dött äktenskap, livslögn, felaktiga val men också hopp, ett ljus, de ska på gayklubb: "Will you join the lapdance tonight, or just be watching? Tjihi." Han och frun ska hålla ihop, också efter att Dana, 18, har flyttat hemifrån. De får ingenting veta. Senare, man förnekar natten, äter inte middag förrän klockan 23-24 i dessa trakter, sitter vi på nykomlingen La Viuda Blanca - en av stadens mest tongivande, fräschaste restauranger, placerad i en relativt klubbtät del av centrum. Och det är just klubb vi associerar till då vi möts av en dörrvakt med öronsnäcka och vänligt våld i blicken. Han guidar oss in i klubbens svala lokaler, här finns glastak, vita möbler, allt är vitt! Det hänger lakan här och där, folk är dekadenta och vackra. Lite för hög klubbmusik dundrar i högtalarna, belysningen är svagt blå och stora speglar tillåter ögonkontakt med folk som sitter bakom dig. Långbenta småsura kvinnor. Servitörerna har också öronsnäckor, vinkaraffer och tatuerade överarmar. Maten är överraskande god, förfriskande lösningar, vacker presentation. Vinet är djupt, tungt, mäktigt. Spanskt. Desserten, en så kallad "Tiramisu Deconstriadu" (vad är det med spanska kockar och dekonstruktion?), är det bästa vi ätit på ett halvår. Vi börjar bli varma om fötterna, flyr in i lokalens bar, la Viuda Negro, för lite cocktails och lite flirtande. Ett tjejgäng visar intresse, skickar en väninna på rekognoseringstur. Vi stammar halvgenerat på turistengelska, är nästan lite oförskämda i vårt tillkortakommande. Livet leker. Men vi måste vidare. Frenetisk flyerutdelning tidigare under dagen har gjort oss uppmärksamma på att vår vän, den Londonbaserade house-entrepenören Olanski (känd från bland annat Sunkissed, Fabric och Notting Hill Arts Club) spelar ikväll! Vi står på gästlistan! Bland gator, i en stad som har gått från att vara folktom till att nära nog [I]koka [/I]av trevliga, berusade spanska ungdomar i horder, och en del asiatiska sandwich- /cigg-/7Up-seglare, lyckas vi till slut hitta klubbkonceptet Mondo. Här nere är [I]koncepten [/I]det centrala, inte platsen. Men det är ju bara halvfullt? Det ser inte ut att oroa de närvarande, de försäkrar oss: Det kommer att lossna, bli fullt först vid tretiden. Och mycket riktigt: Fyra klunkar gin senare är det fullt ös. Alla dansar, vi gör vårt bästa, men ser ut som vi vore på konsert med Hootie and the Blowfish! Stämningen är ovanligt godsint, blid, tillmötesgående, ja rent av kontaktsökande utan att vara påträngande. Hade inte språkbarriären varit så enorm (det finns faktiskt folk som inte kan ett ord engelska) hade det nog stått en spanjor hemma på tröskeln varje helg i minst tio år framöver. Man kunde nästan beskylla upplägget för att vara smått frikyrkligt, hade det inte varit för de långa toalettköerna, att folk titt som tätt låser in sig i båsen flera stycken samtidigt och den lite sötaktiga lukten mitt på dansgolvet. Klockan sex finns det inga tecken på uppbrott , men vi hamnar i en liten ström av folk på väg ut. Tapasbaren har ju just öppnat! En tjej har videokamera och ett bröst som ständigt söker sig ut ur toppen, en annan försöker dela ut slurkar av sin drink, en man fyller år, ropar våra namn, vill kramas. En annan vill prata om någon båttävling. "I am boat racer!" När vi senare tar taxi genom folkströmmar, fest och morgon får vi anse oss besegrade. Madrid har supit oss under bordet, vi vill bara hem till frottétofflorna, bedövad sömn och Paul Weller på hotellradion. Söndag förmiddag åker vi till den traditionsrika marknaden Rastro, i latinkvarteren. Här samlas madridborna för att köpa billiga skinnväskor, sneakers av tveksamma märken och den sortens skit, längs branta gator och gränder. Det finns inte något särskilt där att hämta för den genomsnittlige partyturisten egentligen, men för invånarna är det full rulle hela dagen. Det är som ett vykort av mörk storstadsromantik: Haschrökning inne på hektiska tapasbarer, gamla damer som står och äter sida vid sida med unga killar på festhumör, en man ropar något i en gammal söndrig mikrofon, bleknade affischer sitter fastklistrade på en gammal sten. Staden ska ha förändrats sedan terrorattackerna 2004, ha svalnat, det är inte samma frihetskamp, folk ska ha blivit mindre öppna. Men här bubblar det som bara den av mänsklig värme och berusande stämning. Är det sådant du vill ha hittar du säkert det du söker i Madrid, och avstånden är så korta att du är i en ny del av staden innan du vet ordet av. Vi beger oss mot Santa Ana. Det är ett turistdistrikt, men inte mer utpräglat än att man kan uppehålla sig där en stund. Man kan välja mellan en massa hak, alla med ungefär samma semestercharm, vi väljer Naturbier, som är det enda kaféet som brygger sitt eget öl, jippi, vi gillar öl, och det gör INGENTING att det nyss var frukost. Ölen förtärs i tre långsamma, goda klunkar, det är så skönt att låta medicinen ligga och skvalpa mellan glaset och magen. Madrid är känt som Europas suparhuvudstad, detta kan inte gå väl, i varje fall inte för den som försöker kombinera den omtalade svenska helgfyllan med de mer kontinentala drickvanorna. Det bästa är att bara låta sig dras med i en jämn trög ström av förtäring. Vi bestämmer oss för att äta lunch på Ferrán Adriás snabbmatsexperiment Fast Good. Han är vida känd som världens kanske bäste kock, och driver restaurangerna el Bulli, som ligger utanför Barcelona och Sevilla. Hans kännetecken är ett vetenskapligt och high concept-aktigt förhållningssätt till mat. Dekonstruktion kan det kallas, så för den som vill snacka om Jaques Derridas filosofi och ansjovissallad är det möjligt att göra det nu. Spanien är på frontlinjen vad gäller kulinariska innovationer, och Madrid, som tidigare varit känt som en stad med goda men förhållandevis trista matvanor, är på väg att freaka ut. Komags- och okstestikkelherreväldet är på väg att tappa fotfästet. Kanske inte så konstigt? Idéen bakom Fast Good är att ta grunderna från gourmetköket och presentera dem i snabbformat, för den som gärna vill kombinera tidsbrist/ goda vanor/ god hälsa. Vi tar den olycksdrabbade metron till stadsdelen Tetuán som definitivt håller på att falla i glömska. Här är det fullständigt tomt på människor, vi går mitt på motorvägen då det inte finns en enda bil i sikte, har världen övergett oss? Folket av Madrid, var är ni? Alla har väl inte råd att ta semester? Sitter de inne i sina små lägenheter, med svetten drypande från överkroppar i undertröjor? Hur många människor dör här varje sommar? Otroligt nog är stället vi ska till öppet. Grönt och lila dominerar i lokalen som är fin på samma vis som konstgallerikaféer. Stället framstår som ett möte mellan McDonald's och Body Shop, och det mötet fångar essensen i västerlandets folksjäl anno 2005. Men det vore helt absurt att klämma i sig en hamburgare när man är i Madrid, hur sofistikerad eller politiskt korrekt den än må vara. Fan heller. Efter stora kval bestämmer vi oss för att, en gång för alla, kolla upp tjurfäktning. Det är förkastligt, kan tyckas, men det är en viktig del av Madrid och det spanska, och det kan kanske föra oss närmare staden och dess invånare. Vi är ju för helvete guidejournalister! Biljetterna som vi beställer på internet ska plockas ut på en restaurang som heter Ceasar, som visar sig vara just det; en restaurang. Tandpetare och servetter ligger strödda runt lokalen, det är som att ramla runt på ett festivalområde, men här finns inte den karakteristiska festivallukten, som brukar vara en balanserad blandning av urin, tåfis, varm plast och Pelles Pizza. Nej, här luktar det förväntningar, och skinka naturligtvis. Det sitter en liten slacker och viftar ointresserat med några dokument, gästlistan, vår ingångsport till vuxenlivet. Såpass analogt är upplägget alltså. Vi tar med oss ölglasen ut ur restaurangen och ser på trafiken en stund - en helt meningslös aktivitet, europeisk trafik utan lokal prägel, mainstreamtrafik, men det är den sortens tafatthet man lätt blir offer för under storstadssemestrar, när luften är varmare än kroppstemperaturen, och det finns Vodaphone-skyltar i sikte. Nej, vi måste ha öl för att vakna, och letar upp den närmaste autentiska baren. Att leta efter den "autentiska" baren är en oundviklig del av storstadssemesterpsykosen. Det är en pervers önskan om att ta till sig den kultur som byggts upp under generationer, i en enda munsbit. Få ett omedelbar intryck av något som skall vara en bestående känsla. Samtidigt distanserar du dig från alla andra, vanliga turister, som om du vore en så mycket bättre människa än "de andra". Kom igen, vi är alla turister, även om vi inte gillar Babyshambles och Jamie Lidell. Tyvärr finns nästan bara turister (där ser du, det kom med en gång) på gatorna, här också. Vi går över gatan, dit vi tycker det luktar testosteron, och inte minst "the locals". Spanska vuxna män i skjortor flockar sig plötsligt i baren, det är tydligt att något skall hända senare, luften vibrerar, och förvånansvärt många har cigarrer uppstickande ur bröstfickorna. Ord som manlig, varmblodig, brunstig, hetsig, är självklart helt förkastliga i resereportage från varmare breddgrader, men det är ju så det är. Glas med is och brandy stås upp och cigaretterna är konstant närvarande. Vi har accepterat rökförbudet hemma i Sverige, men det är definitivt en njutning här, att inkorporera ciggen i varje måltid, som ett keldjur, brinnande av liv, inte död. Och du märker att rökning inte är någon slags aktivitet, cigaretten är bara en förlängning av kroppen. Arenan, eller slakteriet, vilket som, restes 1929 och är en enastående byggnad. Det är med växande entusiasm vi kliver in i den, den verkar nästan vara ett eget land, avskärmat från verkligheten, men med sina egna regler. Vi får till och med gå till ingången där matadorerna kommer in, och det lyser i deras ögon, en gnista som den i ögonen hos The Polyphonic Spree, men ett sorgligt drag också, och en enorm kroppslig utstrålning. Fansen darrar, gamla som unga står och väntar på matadorerna. Vi går in och hittar våra platser, precis intill ringen. "Whikky! Whikky!" går en grånande säljare runt och ropar och det är något overkligt med att sitta i en enorm stenkruka i över 40 graders värme, och dricka Cutty Sark, medan vi väntar på att se sex levande varelser bli torterade och dödade, framför våra ögon. Det första tjurdråpet är svårt chockerande, men allt eftersom märker vi en stigande fascination över spelet; en minimalistisk opera som har något gemensamt med extremsport. "Leave the damn horse alone!", ropar en avskyvärd amerikansk mor till tjuren, hon har tagit med hela familjen för att se på detta exotiska rabalder men det verkar inte som om det går upp för dem att det är verklighet de ser, de tror att det är en teveshow. "When we get home I'm totally gonna check up on 'dead matadores' "kommer det grovt från sonen, som också fnissar något om Chicago Bulls. Att känna sig europeisk, att man känner samhörighet med spanjorerna [I]samtidigt [/I]som man ser på tjurfäktning, är sannerligen en märklig insikt. Det är tjuren som är huvudperson, och på alla vis den mest värdiga där nere i ringen. Den följer sina instinkter, medan människan håller på med sina märkliga system och ritualer. Människans spel, och sättet vi gör upp regler för varandra blir chockerande klara för oss. Liv mot död, människa mot natur - den sortens eviga teman snurrar runt i huvudena på de flesta i publiken, och kommer att finnas i deras tankar så länge de lever på jorden. Den ena matadoren måste använda tolv dolkstötar mot sin tjur för att fullborda sitt verk, det ser ut som han inte har lust att vara där, det är något i hans kroppsspråk och framtoning som saknas. Han måste hasa sig ut till ett enormt buande, totalt förödmjukad efter att ha misshandlat tjuren å det grövsta, reducerad till en usel mördare. Tjuren är visserligen död men är ändå den stora vinnaren och får publikens ovationer då den släpas bort av tre hästar. Vi tumlar chockskadade, men också andligt begeistrade, ut och hejdar en taxi. Chauffören är bestört över att vi varit med och stöttat detta barbari, och nekar köra oss längre. Efter att ha varit med om denna månghundradåriga tradition känns det som världens mest naturliga sak att fortsätta kvällen i den gamla delen av stan på världens äldsta (!) restaurang, Sobrino de Botin, från 1725. Det känns, absurt nog, inte alls fel att uppsöka en av Madrids troligtvis bästa restauranger med tung, traditionell, köttbaserad mat efter slakten vi just varit vittnen till. Och det är en superb upplevelse, glöm att det står om den i Guinness Rekordbok och att Hemingway älskade den. Den är ståtlig, spädgris och dilamm är specialiteterna, de serveras som två stora klimpar, nästan utan tillbehör, men fyllda med så mycket smak att ögonen går i kors. Vi förflyttar oss därefter upp till området runt Santa Ana igen, skall titta in på Café Central, som korats till en av världens bästa jazzklubbar i The Wire för ett tag sedan. Det kan verka som det inte är så många som läser den blaskan, här finns nämligen inte andra gäster än en ung amerikansk berusad skönhet som häller urringningen över bardisken, och proklamerar att "dad hates mom". Det kan bli bra jazz av sådant, men vi smyger hellre vidare till Calle Nunez d'Arce. Coola pojkar och flickor dansar ut ur var och annan port med Rich Harrison-produktioner dundrande efter dem, det flyter av Estrella, och det är snart måndag morgon. Lyckan över att solen och temperaturen har sjunkit sitter i. Men var är mörkret du kan möta i Barcelona? Finns det bara snälla människor här? Vi sticker över till Malasana, där ska det i alla fall finnas ficktjuvar och narkomaner, kanske vi träffar våra tre amerikanska vänner. Vi flyter runt en stund mellan sidogator i fullständigt mörker, har madridborna äntligen gått hem? In genom en dörr, utan någon som helst skyltning, uppenbarar sig en synnerligen lång tarm till lokal för oss, och det är proppfullt av kids, det är kanske en ungdomsklubb, ett biljardbord, ett par som ligger och hånglar i ett hörn med händerna i varandras byxor, killen har en Helloween-t-shit, för han gillar bandet. I Madrid går du aldrig hem. Det har du heller ingen andledning till. [I] TEXT AUDUN VINGER FOTO NILS ANKER [/I]