Netflix senaste superhjälteserie är ett bottennapp.
Danny Rand vandrar åter på gatorna i New York. Han tittar upp mot skyskraporna i förundran. Folk går in i honom när han stannar upp det konstanta flödet av människokroppar. Så mycket har förändrats sedan han var där senast – i början av 2000-talet. På den tiden bodde New York-borna i hål i marken, eller möjligvis i primitiva hyddor. Danny har förresten inga skor på sig. Kung fu-härdade fotsulor behöver inga skor.
Danny Rands föräldrar dog i en flygplansolycka när han var 12. Jag vet det eftersom första avsnittet innehöll två flashbacks där Danny Rands föräldrar dog i en flygplansolycka. Och i början av andra avsnittet får jag se en flashback där Dannys föräldrar dog i en flygplansolycka, om jag hade glömt det. Danny var också en passagerare i samma flygplan, men han räddades av munkar. Kung fu-munkar från en annan dimension, som lärde honom kung fu och att gå på asfalt utan skor. När ingen hindrar honom så säger Danny saker som ”era sparkar är som spetsgardiner” och ”balansera din chi”. Att denne kung fu-hippie är en mjuk själ i en hård kropp framgår med all oönskad övertydlighet. I en scen mediterar han på en snötäckt bergstopp. Och i tredje avsnittet försöker han sova i en mjuk säng. Men det går inte. Så han lägger sig på golvet i stället.
Iron Fist är Netflix slappaste Marvel-adaption hittills. Dess enda existensberättigande är att den banar väg för den kommande The Defenders-serien där Netflix Marvel-hjältar (Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist) bildar ett superhjälte-Travelling Wilburys. Annars är det svårt att rättfärdiga en 13 avsnitt lång origin story om en hjälte som saknar personlighet.
