Netflix gräver upp det förmultnade sitcom-liket Huset fullt.
John Stamos ler sitt bländande reklamfilmsleende när Seth Meyers läser upp utdrag från recensioner av Huset fullt – igen.
”Fullt hus – igen är som en porrparodi fast utan all porr.”
”Serien korsar gränsen där nostalgi övergår till att bli nekrofili.”
Om du inte hade Kanal 5 på nittiotalet kanske du inte känner till Huset fullt – en sitcom som handlade om familjen Tanner och spelades in mellan 1987 och 1995. Serien var ett barn av sin tid på det vis att det levde helt på den tablålagda televisionens villkor. På en darwinistisk och fri marknad hade Huset fullt omedelbart fått sin halspulsåder uppsliten av komediserier som innehöll skämt. I dag skulle inte ens Disney Channel sända serien.
Den enda förklaringen jag kan ge till att vi minns Huset fullt är för att det bokstavligt talat inte fanns något annat att titta på. Det är en serie som många har nostalgiska band till, men få tycker om. Vår relation grundar sig inte i programmets inneboende kvaliteter utan var vi befann oss i livet när vi såg det.
Att Netflix har spelat in nya avsnitt, och dessutom planerar en ny säsong, beror helt på seriens kultvärde. Och jag måste erkänna att det faktiskt finns ögonblick där Huset fullt – igen närmar sig något som resonerar hos mig. I slutet av första comebackavsnittet repriserar de en scen från nittiotalet. För att vyscha ett gråtande barn börjar hela familjen sjunga ledmotivet till Familjen Flinta. Då händer något märkligt. Bilden klyvs i mitten. På ena sidan visas scenen från 2016, och på andra sidan scenen från originalserien. Båda spelas upp samtidigt och närmast identiskt, fast med tjugo års mellanrum.
Det är i dessa stunder som Huset fullt – igen närmar sig ett existensberättigande. Men bara då. För det är en serie som helt lever på nostalgins villkor.
Läs även: Därför måste vi döda tv-nostalgin med eld.
