Apokalypsen kom med svampsporerna. Ett av förra årets allra mäktigaste spelupplevelser får sig ett ansiktslyft i och med Playstation 4-släppet. Och även om högre upplösning och mjukare bilduppdatering är ett plus är det här kanske mest en chans för nya spelare att upptäcka skönheten i undergången.
The Last of Us försökte berätta en mer mogen historia om föräldraskap, vänskap och förlust. Och på flera plan lyckades den. Introsekvensen, där huvudkaraktären bär sin dotter genom en brinnande småstad, är oerhört gripande och ger en grund ur vilken karaktären sedan växer.
Men problemet med The Last of Us, ett problem som finns kvar också på Playstation 4, är att spelet inte vågar tillräckligt. De tillfällen då spelet stannar upp och låter dig ta in omgivningen (som har så mycket att berätta) är fantastiska, men alldeles för få. Istället påminns du om hur mycket spel det här faktiskt är.
Illusionen bryts när allt går ut på att lista ut rörelsemönster och spelsystem. ”Men se en film istället” skriker någon som blivit kränkt – och missar poängen fullständigt. För ”interaktivitet” handlar inte om rätten att slå in så många digitala pannben som möjligt. Den som tror det har inte bara missförstått spelmediets möjligheter – utan är också en del av problemet.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
