God of War 3

Johan Hallstan 13:13 31 Mar 2010

Efter den femåriga hämnd- och våldsoddyssé, som i spelvärlden saknar motstycke, står Olympen slutligen redo att falla. Den som har spelat God of War tidigare vet att knutpunkten för hela serien är vedergällning.

Den skitförbannade spartanen och bråkmakaren Kratos har, ända sedan han dräpte sin första gud, hamnat i onåd hos Olympen, som nu ska störtas till varje pris. Resan hit har varit både lång och blodig. God of War-spelen har inte bara vunnit mark genom sina excesser i mer än bara kravmärkt underhållningsvåld, utan också för att vara relativt återhållsam när det kommer till att yngla av sig. Sånär som på avstickare i ett mobilspel och Chains of Olympus, som grävde i Kratos ställning som familjefar, har spelserien hållits nära visionen om ett utstuderat slaktepos i trilogiformat. Och mycket av det som gör att Kratos behåller sin badass-image kan tillskrivas det faktum att han aldrig har satt sig i en gokart.
God of War III inleds lika besinningslöst pampigt som sina föregångare. Tjeckiska manskörer donar myndigt just som Kratos är i färd med att renovera käkpartiet på en leviatan, någonstans i trakterna kring överarmen på en väldig titan, som saktmodigt klättrar upp mot Olympens topp. Det är galet episkt och en sådan scen som befäster att Dante’s Inferno aldrig kommer att ses som mer än plagiat. Tyvärr är tempoväxlingen innan den omtumlande sista akten oundviklig. I mittpartiet saktas den ursinniga reduceringen av den grekiska mytologins fauna betänkligt. Därtill har Sonys Santa Monica-studio knåpat ihop en väl lång och ointressant hommage till Vincenzo Natalias kulttrulle Cube. Ändå ska gudarna veta – om det nu finns några kvar efter God of War III – att det här är en galet välproducerad och fullkomligt testosteronsprutande final.

Utvecklare: 
Stad: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler spelrecensioner