Med en ny uppsättning av medlemmar tar Witchcraft ut större svängar samtidigt som doom-ådran injiceras med en extra dos metall. Det är en betydlig mer kontrastrik resa än på 2012 års Legend som är ett litet, men lyckat steg bort från bandets retrorock. Grundstommen av Iommi-riff består sedan tidigare men spritsas med ett smått proggigt stoft som är av en tveksam karaktär. Det lättar upp stämningen visserligen och är vackert till ytan, men Witchcraft är bäst när riffen är som uppstigna ur en av de djupare nivåerna av Dantes nedre värld, då Magnus Pelanders sköra röst nära brister likt ett ögonvittne på färd ner i avgrunden.
Skivbolag:
Artist:
